Genom flera utställningar på olika platser i Sverige finns under våren goda möjligheter att bilda sig en uppfattning om svensk fotografi från de senaste decennierna. Moderna Museet i Malmö visar i ”Ett sätt att leva” ett urval subjektivt berättande fotografer från Christer Strömholm och framåt, med större presentationer av Anna Clarén, JH Engström och Martin Bogren. Utställningen kommer till Stockholm under hösten, och Strömholm visas samtidigt stort på Dunkers kulturhus i Helsingborg. På Västerbottens Museum i Umeå har Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi just öppnat med utställningar av Jonssons porträtt och senare i vår visas Inta Rukas.
Huvudnumren just nu är ändå utställningarna ”Mellan verkligheter”, som visas på Göteborgs konstmuseum och Hasselblads Center, och ”Det synliga”, på Artipelag utanför Stockholm. Utställningarna ingår i Niclas Östlinds ambitiösa avhandlingsprojekt ”Performing history”, som han disputerar på vid Akademin Valand i Göteborg under försommaren. Ämnet för Östlinds forskning är utställningsmediet i sig, som förmedlare och skapare av kunskap. Han undersöker hur svensk fotografi har förändras under perioden, både genom att curera egna utställningar och genom att återuppföra viktiga tidigare utställningar. Bland projektets övriga deltagande institutioner finns Marabouparken, Länsmuseet Gävleborg och Gävle konstcentrum.
I Göteborg visas fotografi mellan 1970-2000 och på Artipelag på Värmdö handlar det om samtida bilder. Utställningen i Göteborg är betydligt mindre och den rör sig snabbt fram mot de personliga berättelserna och utforskandet av mediets representation som tog fart under 80-talet. Intrycket blir att 70-talet skyndas igenom. Här finns Micke Bergs fotografier från ockupationen av kvarteret Mullvaden, lite demonstrationsbilder, arbetsplatsdokumentation och en vägg av uppförstorade bokomslag. Det första decenniet upptar endast utställningens första krök, och fokus istället ligger på de två senare. Som en övergång finns portätt av Hans Gedda och Eva Klassons kroppslandskap.
För att få en djupare bild av 70-talet får man gå till den tillhörande utställningskatalogen, som i gengäld är riktigt fullmatad. Här finns en mängd korta texter av insatta skribenter om och med enskilda fotografer, en noggrann genomgång av fotografisk litteratur, utställningskataloger och – intressant nog – vernissagekort. Personligt hållna sammanfattningar av decenniernas samhällsklimat skapar ytterligare perspektiv. Materialets bredd och de många illustrationerna ger verkligen tidsanda och en direkt känsla för fotografiets tekniska utveckling. Katalogen fungerar också som medlemsbok i SAK och är omistlig för alla som är det minsta intresserade av fotografi. I kombination med utställningen är detta genuin folkbildning.
I katalogen liksom i utställningen presenteras 80-talets fotografer genom mindre men koncentrerade urval som ger ett tvärsnitt av perioden, men om jag endast ska nämna någon från så är Kent Klichs svartvita foton av den prostituerade Beth ett angeläget val. Hans dokumentära stillbilder från 1984 kompletteras med en film som skildrar den åldrande Beths liv ett tjugotal år senare. Det är ett närgånget och mycket gripande porträtt.
I ett mindre rum visas tre fotografiska serier från varsitt decennium i dess helhet. Monika Englunds förlossningssvit, Åke Hedströms strandfynd och Andreas Gedins mer konceptuellt inramade resa från Stockholm till Beijing är vart och ett typiska för sin tid. Tillsammans bildar de ett välkommet undantag från de avgränsade nedslagen som naturligt kännetecknar en utställning av detta slag.
När utställningen övergår i 90-tal ändrar den karaktär. Färgfotografiet dominerar nu nästan helt, formaten blir större och bildernas ramar markeras som en viktig del av verket. Iscensättning och distans är lika vanligt som identifikation och närhet var under de föregående decennierna. Favoriter i repris är Stig Sjölunds utflytande cibachromeobjekt, liksom Jan Svenungssons och Ola Billgrens fotografier av ett öde Stockholm bestående av enorma monokromer tonade i magenta. Verken har behållit sin magi och den gåtfulla inverkan som deras blanka yta hade på mig när jag såg dem först kommer tillbaka.
Men fotograferna fortsätter också att producera dokument från ”verkligheten” även under 90-talet, om än utifrån postmodern metod och teori. Porträttet blir den genre som binder samman utställningens sista verk med de inledande. Anders Kristenssons och Lars Tunbjörks bilder av shoppande svenskar tar sig andra uttryck än 70-talets svartvita fotografi, men bär ändå på en indirekt samhällskritik.
På Artipelag finns inte några dokumentära porträtt av detta slag. De avbildande situationer som förekommer används symboliskt och för andra syften än att lyfta fram en fysisk verklighet. Maria Miesenberger och Catharina Gotby arbetar båda konkret med hur våra inre världar kan representeras i det yttre. Pernilla Zetterman och Julia Peirone iscensätter porträttsituationer för att i dem finna glipor av verklighet. Också det kritiskt kommenterade fotot ser annorlunda ut – i den mån det alls förekommer. Annika von Hausswolffs svit av guldtänder köpta på nätet och Annica Karlsson Rixons undersköna naturbilder av ett lesbiskt tältläger i Ryssland är väl de tydligaste exemplen, och möjligen de enda.
Här handlar det istället om fotografi som ett konstnärligt projekt, med ämnen och angreppssätt som skiljer sig åt betydligt. Nästan samtliga bilder är från de senaste fem åren, och alla fotografer är kvinnor med undantag för Dawid. Det är denna samtida kvinnliga dominans som ”det synliga” i utställningens titel syftar på. Men den skulle lika gärna kunna peka på fotografiets töjbarhet, och på hur olika dess uttryck lyfts fram av konstnärerna i utställningen. Här finns allt från Maria Hedlunds konceptuella insektslådor till Marie Anderssons impressionistiska polaroider. Såväl Tuija Lindströms datorscannade blomkalkar som Lotta Antonssons fascinerande collage av kvinnlig natur. Både Miriam Bäckströms überestetiska rollekar och Trinidad Carrillos intima familjebilder. Och mer ändå. Spridningen täcker in de flesta utseenden i samtiden, utom möjligen de som används av några manliga självutlevande fotografer.
Trots de skilda uttrycken har man lyckats skapa en behagligt konsekvent miljö med tillräckligt mycket plats för i stort sätt varje konstnär. Faktum är att Artipelags svårhängda stora sal fungerar bättre än någonsin tidigare. Flera fotografer finns med både i Göteborg och på Artipelag – Tuija Lindström är nog den som är representerad med exempel ur flest sviter – vilket gör kontinuiteten tydlig mellan utställningarna. För även om de dokumentära samhällsreportagen lyser med sin frånvaro i ”Det synliga” visar även det samtida fotografiet upp en reflekterande spegel.
Bilder (uppifrån och ned): Annika von Hausswolff, Denise Grünstein, Aida Chehregosha, Tuija Lindström
Adress: Artipelagstigen 1, Värmdö (Artipelag); Götaplatsen, Göteborg (Göteborgs Konstmuseum, Hasselblad Center)
Utställningarna pågår under perioden 7/2 – 11/5
Magnus Bons
