Pressvisningen på Bonniers konsthall är en fin presentation av utställningen, men allt prat som är visningens syfte motverkar den ordlösa kommunikation som en samlingsutställning av det här slaget medför. En av konstnärerna, Narges Mohammadi, med rötter i Afghanistan och Iran men bosatt i Nederländerna, ber oss göra en övning tillsammans, som hon säger mest är för hennes skull. Vi gör lite rörelser, det tar inte en minut en gång, men avbrottet hjälper mig. Det åstadkommer en pytteliten förskjutning mot delaktighet och närvaro.
Mohammadis skulpturinstallation Attempts for refuge består av två skulpturer i stor skala. Den ena föreställer ett torn av resta sängar med kuddar höst upp och det går att huka sig igenom en välvd portal och kliva in i tornrummet. Där inne blir rösten dämpad och som konstnären påpekar, påverkar rummet även tankarna, som tystnar så smått.
Säng-tornet har rests över barndomens nätter, när konstnären höll sin brors hand för att inte gå vilse i drömmarna. Sand, lera och hö bygger och klär skulpturernas stommar av trä och kuddar. Den rödbruna ytan bär tusentals spår av konstnärens fingrar. Den andra skulpturen är en hel tambur som pressats in och ihop till en vägg. Båda verken gestaltar passager mellan dröm och vaka – frammanar förfluten tid och ett nu och omvandlar inre världar till yttre verkligheter.
Förflyttningar är ett återkommande tema hos flera av konstnärererna. Wishrah C. V. Da R. Celestino är bosatt i Brasilien och Tyskland. Hen ställer ut Rental/Father, en järngrind som konsthallen hyr av hens pappa. Tagen ur sitt sammanhang blir den utestängande och inlåsande funktionen mångtydig och till en fin bild av en förälders funktion. Det funna objektet vars innebörd utmanas både genom sin placering och på metoden – att konstnärens pappa erhåller hyra från konsthallen, sätter igång en mängd tankar om vad konst är och kan vara.
De historiskt sett etablissemangskritiska funna objekten erövrar här en lika intim som universell betydelse. I mina fantasier, rundar Celestino artigt faderns invändningar i frågor om konstens värde och konstnärens roll, genom att se till att pappan får betalt. Framför grinden ligger gardiner svepta över rektangulära konstruktioner, varje tygstycke hör egentligen hemma hos en vän eller familjemedlem. De liknar både bord dukade till fest och kistsvepningar. De inlånade tygerna både döljer och skyddar, inte olikt vissa komponenter i samspelet människor emellan.
Ordet skydd förekommer på flera sällen i utställningstexten och blir i min upplevelse mer vägledande än titeln Det som bar mig. Skydd – som ord, visar sig har samma innebörd i både sitt svenska och engelska ursprung: att täcka (över) eller skotta över. Den eller det som till synes skyddar, kan dölja och makt kan utövas – antidemokratiska krafter och sammanblandningen mellan till exempel försvarspolitik och affärsuppgörelser, ger ordet skydd en komplexitet. Utställarnas olika konstruktioner flätas samman, strukturer synliggörs och destruktiva krafter avtäcks.
Mariana Ramos Ortiz som är från Puerto Rico har installerat stormskydd och ”Breezeblocks” gjutna i sand. Med ömtåligheten inkapslad förefaller de stabila men kanternas sönderfall vittnar om erodering. Verken är spridda i konsthallen och de solida stormluckorna och perforerade blocken kommer att vittra under utställningens gång.
Jag blir akut medveten om min kropp vid upptäckten av verkens ömtålighet. Det som borde stå emot, dämpa starka vindar och ge skugga, är i pågående upplösning. Jag kan inte låta bli att tänka på hur uttalat rasistiskt Trump-lägret uttalade sig kring Puerto Rico under valkampanjen, detta självstyrande territorium, tillhörande USA. De brutalistiska byggblocken med kolonialt ursprung visar upp en bräcklighet vars sönderfall samtidigt blottar en omvandlande potential.
Mire Lee som bor i Sydkorea och Nederländerna visar en installation med gjutformar och cementblandare med titeln, Look I’m a fountain of filth raving mad with love. Betongjutformarna står uppställda som en mur och skiljer av rummet i en lätt vriden diagonal. Väggen reser sig högt, hela vägen upp till taket och gör besökarnas kroppar både små och mjuka. Cementblandare innehållande abstrakta objekt, som kanske ser ut att höra hemma där, men ändå inte, tumlar runt högljutt.
Någonstans här, mellan Lees trånande apokalyptiska kvarlevor från en byggplats, Ramos Ortiz avgjutningar i sand, Mohammadis drömtorn och Celestinos järngrind uppstår en berättelse. De arkitektoniska elementen – byggnaden som symbol för vår tid, vecklar ut sig till förlusten av den antropocentriska drömmen om evig tillväxt. Objektens starka anknytning till människan utmanar tankar om över och underläge – att det som skyddar oss kanske hotar oss.
Åsa Cederqvist är den enda svenska konstnären i sammanhanget, och hennes film, tillhörande skulpturinstallation och tygskulpturer, framstår nästan som en kommentar till utställningen. Filmen är en berättelse om tillblivelse vars våldsamma centrala delar utsätter en ung kvinna för en attack med färgade vätskor. Attacken utförs förvisso av unga män men upplevs ändå som internaliserat våld, på grund av avsändaren.
Filmprojektionen omgärdas av assemblage, konstruktioner i olika material. De breder ut sig och är placerade som att de kan byta plats och är sammansatta som om de är under ned eller uppmontering. Jag får känslan av att det inte är säkert att rummet ser likadant ut nästa vecka. Även hennes uppstoppade tygskulpturer är kanske under omvandling, likt fjärilskokonger? Skapandet kan ju också fungera som ett skydd i en tid när katastrofer och kriser avlöser varandra. Utställningens signaturmaterial, sanden, leran, funna objekt och byggkomponenter återfinns här. Cederqvists installation fungerar bitvis som ett fragmenterat eko av helheten.
Utställningens tema flyter i luften mellan konstnär, curator och betraktare. Erfarenheten av flerfaldiga tillhörigheter rör sig obehindrat i rummen. Skydda eller täcka över, bygga upp eller riva ner? Hur förhåller sig det ena till det andra och på vems bekostnad sker det? Sanden kan tyckas passiv men formar hela landskap, som breder ut sig. Sandkornen har, hur hårt pressade de än är mot varandra, lite, lite luft mellan sig.
Jag kan inte riktigt förklara hur eller varför men det är själva mellanrummet som blir bärande för mig. Att mellan människa och objekt, mellan orden, mellan sandkornen, i avståndet mellan relationerna och planeten finns ett utrymme som måste värnas.
Emma Warg
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 30 april – 15 juni 2025
