Kn
appt har fotobiennalen Fotografi-i-fokus klingat av förrän nästa stora konstmanifestation tar vid i landets tredje största stad. I Malmö Nordic 2013 är det den nordiska samtidskonsten som lyfts fram på stadens tre konstinstitutioner, gallerier och av andra aktörer. Konceptet har fått kritik redan innan det började. Den går ut på att det är alltför exkluderande samtidigt som det riskerar att understödja vurmen för det nordiska. Det ligger en del kritiken. För i dagens internationella konstvärld är det inget som säger att geografiska gränser är det som förenar olika konstnärliga uttryck, och vurmen för Norden är inte något att uppmuntra. Men även om en viss skepsis mot själva konceptet bara är sund finns det ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet innan det ens hunnit hoppa ner i badkaret. För det går inte att blunda för att förutsättningarna för konstnärer att verka skiljer sig åt i olika delar av världen. Liksom i demokratiskt och ekonomiskt hänseende kan de nordiska samtidskonstnärerna i relation till det ses som en privilegierad skara.
Malmö konstmuseum kallar sitt bidrag för ”Den nordiska modellen”. Syftet är att lyfta fram museets samling, historia och framtid. Detta görs med verk från samlingen som enligt utställningshäftet ”belyser ’det nordiska’ som en ekonomisk och politisk modell”, några nyinköp plus nya projekt som skapas i dialog med utställningen. Det börjar bra redan i trappan mot konstmuseets lokaler högst upp. På avsatsen halvvägs upp visas Lilibeth Cuenca Rasmussens performancevideo ”Artis´s song” (2007) där hon gestaltad som en vit skulptur med hjorthorn på huvudet och fyrkantiga skosulor vilka gemensamt bildar ett podium går runt och sjunger i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn om hur en konstnär ska göra för att skriva in sig i konsthistorien samtidigt som hon ifrågasätter berättigandet för de som redan har skrivits in.
Det institutionskritiska anslaget med feministisk udd tar genast kål på misstankarna att utställningen skulle vara en nationalromantisk hyllning av det nordiska med fascistiska undertoner. I stället anger konstvideon tonen för en reflekterade inställning av de mekanismer som ligger bakom konstmuseets historiska samlingar av just nordisk konst. Men med tanke på att de sträcker sig ända tillbaka till en liten luktflaska av kokosnöt från 1780-talet som skänktes till museet på 1850-talet är det lite anmärkningsvärt att de flesta konstverken är gjorda de senaste 15 åren. Lysande undantag som Bo Hulténs skulptur ”En svensk tiger”(1970-tal), Sture Johannessons affischserie ”The Danish collection” (1967-69) och J O Mallanders ”Kekkonen” (1962) finns. Men fler kanske ännu äldre verk hade kunnat fungera som en klangbotten att ta avstamp från. Nu är det som om de senare nutida verken svävar lite för sig själva i tid och rum.
Kanske är det avsaknaden av äldre verk som gör att det uttalade syftet att reflektera och diskutera samlingarna ur pedagogisk synvinkel inte riktigt lyckas nå ända fram. Det kan i sin tur bero på en avsaknad av större och egna lokaler för Malmö Konstmuseum att visa upp sin förnäma samling av nordisk samtidskonst i. Med den eviga väntan på ett eget konstmuseum i Malmö, fristående från Malmö museer, går jag därifrån med en känsla av att diskussionen kunde vara mer fördjupande än så här. Det utesluter inte jag har en stor behållning av de verk som visas. Utöver de som redan nämnts är inte minst Annika Erikssons ”Personal på Malmö museer” (2001), Superflex ”Foreigners, please don’t leave us alone with the Danes!” (2002), Magnus Thierfelder ”Who here among us still beleives in choice” (2007), Runo Lagomarsimos ”Las Casas is Not a home” (2008-2010) och Ewa Einhorn och Jeuno JE Kims ”Whaled women” (2012) värda att framhållas.
Matts Leiderstams professionellt utförda utställningsarkitektur, som bland annat består av en papperstapet med utskrifter från samlingarnas dataregister (vilket för övrigt inte finns tillgängligt för allmänheten), fungerar som ett sammanhållande kitt. Men trots det lyckas inte de två innehållsliga linjerna med å ena sidan en diskussion över vad ”det nordiska” skulle kunna vara i dag och å andra sidan reflektionen över själva samlingen riktigt sammanflätas. Som besökare är det lätt att tappa tråden. Som besökare kan man även ställa sig frågan om det verkligen finns ett behov av att ta reda på vad ”det nordiska” är idag? Något behov av att återskapa en nordisk identitet finns knappast hos majoriteten i dagens pluralistiska samhälle. Frågan är vidare om det precis som med den nordiska välfärdsmodellen finns en motsvarande nordisk modell för konsten. Kanske är det vad utställarna nu försöker skapa genom Malmö Nordic 2013. Det verkar i alla fall finns en vilja att marknadsföra Malmö som något utöver enbart en plats för skjutande banditer eller lallande Eurovisionfans. Bara det är gott nog.
Bilder (uppifrån och ned): Lilibeth Cuenca Rsmussen, Superflex, Matts Leiderstam
Adress: Malmöhusvägen 6, Malmö
Utställningen pågår under perioden 3/5 – 18/8
Läs mer om Malmö Nordic 2013 på www.malmonordic.se
Lena Karlsson (text)
