När jag vrider om nyckeln / till min lägenhet / känner jag ibland att jag tränger mig på / att jag kommit hem för tidigt / och utan att förvarna / jag står kvar / väntar innan jag öppnar dörren / det främmande osynliga / måste hinna ställa tillbaka stolarna / och plocka undan / ta med sej alla sina saker / innan jag går in / och låtsas att jag ingenting ser / ingenting vet
Jag blir tokig på den vägg som installerats framför gradängen i Marabouparkens konsthall. Istället för att titta på de verk som kuratorerna vill att jag ska titta på tänker jag bara på vad väggen skymmer. Det hela får mig att tänka på Bruno K. Öijers dikt Främmande, som jag slår upp när jag kommer hem. Jag minns den fel, det var inte objekten inne i lägenheten som hade fått liv, inte stolarna själva som placerade sig på sina rätta ställen innan diktjaget kliver in – men känslan stämmer.
När jag går runt i utställningen med Torsten Anderssons verk känns det som att så fort jag vänder målningarna ryggen lämnar motiven dukarna för att träffas inne i rummet. Men väggen är inte bara där för att möjliggöra upplevelsen av det främmande osynliga, den visar också upp två viktiga verk som jag tillslut verkligen ser.
Båda konstverken kretsar kring bokstaven T, som är ett återkommande motiv i hans oeuvre. Diptyken Bäcken är dels en minimalistisk skulptur som förefaller stå lutad mot väggen, dels en målning som avbildar skulpturen. Bredvid hänger målningen Molnen mellan oss och båda verken är skapade i mitten av sextiotalet.
Motivet, T, har som bekant ett ljud som uppstår när tungspetsen möter framtänderna. T är lite som en stiliserad illustration av artikulationen i sig. T som i Torsten och dess absoluta bokstavlighet som ger innebörden är i sig själv en form. I den alternativa värld som är Anderssons motivkrets blir bokstaven ett slags portal där i väggen, att gå igenom – vidare in i utställningen.
Utställningens titel Språkets tyngd kommer ur Anderssons upptagenhet med det han kallar språk. Det är som att han ber oss tänka på språket för att få arbeta med skulptur ifred. Jo, jag vet att det ser ut som måleri men jag kan inte sluta se det som att han genom att placera sina skulpturer på duken skapar en metaforisk rymd. Att i sammanhanget dessutom ständigt peka mot språket skapar förvirring som i sin tur bildar en tomhet i mig, där något nytt kan ta form.
När de inte kallas utan eller okänd titel studsar namnen ofta en bit bort från verken. Enligt konstnären själv rör det sig om konkret måleri av abstrakta skulpturer. Formernas skala i förhållande till dukens omgivande rymd ger intrycket av att de är på väg ut i rummet, indelningen av duken skapar en spänning som trycker motivet ut mot betraktaren.
Målningarna saknar centrum och insida och utmanar på så sätt oss betraktare som med våra kroppar envisas med att ha både yttre och inre. Andersson gör utsida och insida till samma sak. Det är där hans måleri blir märkligt, upplevelsen av illusion framstår som konkret – formens inre logik går inte att sära ut från kompositionens struktur.
Det är 40 år sedan så här många målningar av Torsten Andersson visas samtidigt i Stockholm. Jag vet inte hur många gånger jag har hört talas om utställningen på Moderna museet 1986. Jag tror inte att det är en överdrift att säga att den väckte ett livslångt konstintresse hos många. Utställningen på Marabouparkens konsthall uppmanar oss att lämna myten och giganten Torsten Andersson därhän och fokusera på måleriet, det här rör sig inte om en retrospektiv.
Målningar från ungefär samma tid hänger tillsammans de från andra epoker, men möten sker också tvärs över rummen. Kubistiska former bryter ut i mjuka kurvor och rundningar, masonitskulpturer, tygskulpturer, blodkar och blodrännor gäckar genom att vara snudd på igenkännliga. Uppfunna formerforsar och stelnar, darrar och stillnar – rör sig mellan bekant och främmande, konkret och abstrakt. Det går inte att ta sig in i målningarna eftersom målningarna redan hunnit ta sig in i en själv. Det är som att tala Torsten Anderssonska flytande utan att förstå ett ord.
Färgvalen är få och både den ljust blå färgen och den mörkare blå är euforiskt självklara. Tyngden i hans verk kan kännas grandios och utan anspråk på en och samma gång. Motsättningar och spänningar brottas vidare genom motiv, komposition och utställningsrum. Att se så här många av hans verk samtidigt får mig att tänka att hans motiv aldrig blir slutgiltiga, aldrig färdigupplevda. Hans överdimensionerade tro på ett språk skapar ett måleri som fortsätter att tala till oss.
Det främmande osynliga kommer att återuppta sitt härjande när vi lämnat lokalen och under en andra titt på utställningen ser jag att målningarna redan minglar medan människorna rör sig stillsamt runt i rummen.
Emma Warg
Marabouparken konsthall, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Pågår 4 juli – 4 oktober 2026
