En kroppslig upplevelse av frihet infinner sig när jag kliver in på Björkholmen Gallery och möts av Daniel Jensens tre målningar à 200 x 140 cm. De är skapade ur en rörelsens materialitet, med oljepastellkritor på rå duk av bomull. Frihetskänslan kommer ur att bilderna, likt dans, definierar ett nu. Fria och okuvliga kan de dra iväg i en helt annan riktning än dit skylten visar. Det gör det hela roligare, tycks det mig, och den lusten lyser liksom igenom. Jensen målar för att han verkligen vill och inte bara för det är hans yrke. Det finns en skillnad där. Dansaren och koreografen Merce Cunningham sa att: ”Dansen är en konst i tid och rum. Målet för dansen är att utplåna detta.” Ungefär så tänker jag att Jensen också arbetar.
Samma lätthet som i hans förra årets utställning på galleriet finns kvar. Men tonen är nu säkrare. Råare. Fler konsthistoriska referenser går också att skönja så som Mondrian, Klee och Twombly. Men dessa är inte kaxigt bajtade för att det betryggar lajks på insta, nej referenserna snuddar bara vid känslan av igenkänning. Och ger snarare betraktaren ett intryck av konstnärens uppriktiga intresse, för att inte säga kärlek, till Konsten själv.
För Jensen behöver egentligen inga konsthistoriska stafettpinnar i näven; han vet exakt hur färgerna får duken att vibrera och kännas levande ändå. Eller för att citera min vän Gurra som var med mig på galleriet och uttryckte att ”målningarna är svampiga”. Tror han menar de hallucinogena effekter bilderna ger när man sätter sig ned och tittar på dem. De frammanas av att perceptionen skiftar av ett framför och bakom, på samma vis som hos de bästa målningar av Joan Mitchell eller Per Kirkeby. När man bläddrar i den tjocka generösa katalogen inser man att produktionen är massiv med hundratalet målningar bara från i år och förra året. Inte undra på att Jensen kommer in i ett flöde som känns levande. Bra.
Skulpturerna är också komna ur sin direkta tillblivelse. Enkelt, verkar det som, har konstnären plockat samman av det som fanns till hands och utökat med några bitar lera med snabba tumavtryck på. Papp, trä, kanske frigolit, lera har Jensen sedan låtit transformera, likt shamanens dekokt, och gjutit samtliga till tredimensionella teckningar av aluminium. Ett material som är tillräckligt tåligt men samtidigt tillräckligt skirt för att behålla sin ursprungliga resonans av förgänglighet.
Windy Fur Rundgren
Foto: Windy Fur Rundgren (överst), Björkholmen Gallery (mitten), Rödbotorget 2. Utställningen pågår 12 oktober – 9 november 2019
Utskriftsvänlig version
