Vi går mot döden vart vi går – och konstnärerna traskar gärna före oss på vägen. Just nu upplever vi en period när döden och tankarna på döden upplever en renässans som ibland tycks påminna om kulturklimatet som rådde inför sekelskiftet 1800/1900. I tider av samhällelig oro är detta inte en så märklig reaktion. Men dagens konstnärer har en relation till döden som har mindre att göra med apokalyptiska föraningar att göra än med själva bilden av döden och hur denna blivit kulturellt och massmedialt betingad.
Daniel Anderssom gjorde för några år sedan en bildsvit kallad “Messianic Landscapes”, där han omsorgsfullt klippte sönder och klistrade samman bilder av välkända europeiska monument och byggnader i nya former. De finkulturella arketyperna blev plötsligt synliga på ett helt nytt sätt, och skickade subtila signaler om kulturarvets relativitet. Den här gången har han tagit sig an en av de mest arketypiska dödssymbolerna, kraniet, med utgångspunkt i de klassiska fotografierna av Karl XII:s genomskjutna skalle.
Men att det råkar vara den svenska krigarkungens huvud har ingen större betydelse för Daniel Andersson. För honom är en dödskalle en dödskalle, och han fogar in bilderna av den i att arkaiserande ramverk där allt – från valet av ramträ till papperet som bilderna reproducerats på – höljer verken i en aura av artificiell tidlöshet. Vad som en gång varit en levande individ förvandlas till arkeologiskt råmaterial och sedan till anonym historisk dokumentation. I grund och botten berättar han en traditionell memento mori-saga om alltings förgänglighet, även i tider när förmågan att upphäva döden egentligen är det enda människan inte lyckats med.
Adress: Hudiksvallsgatan 4 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 30/3 – 28/4
Anders Olofsson (text), Crystal (foto)
