Ibland insisterar ett konstverk på att du ska dröja dig kvar, koncentrera blicken och ditt seende. Inte för att fastna i detaljer utan för att i alla beståndsdelar försöka omfamna målningen eller skulpturen som du har inför dig. Iaktta hur den förändras beroende på ljusförhållanden och sammanhanget det presenteras i. Hur verket på ett till synes självklart sätt inte bara kräver sin plats i rummet utan även gör mig medveten om min och alla andras kroppslighet när vi tillsammans rör oss i utställningsrummet.
Ett sådant verk är Stanley Whitneys målning ”Thunderbird” från 2018, som fullständigt vibrerar och blixtrar av färg inom rutnäten som han utvecklat och ständigt återvänder till. Ett på alla sätt en stor målning. Visst liknar det hyllor, lådor eller olika fack, men framför allt är färgfälten eller fläckarna delar i en struktur som aldrig blir statisk, oavsett format. Färgens materialitet med pigment, utflytande linjer och former gör sig hela tiden påmind.
En annat konstverk som insisterar på min uppmärksamhet är Monica Hölls ”Heritage” som enklast kan beskrivas som ogrundade och ganska grova linnedukar fyllda med mer eller mindre tydliga fragment. Höll har inspirerats av det folkliga måleri och kurbitsmålningarna hon minns från ett tidigare släkthem. Men här händer det något när de placeras på golvet och ser ut att vara på väg någonstans. Fyllda av löften som oavsett om de aktiveras eller inte finns där som en konstant.
Både Whitney och Höll ingår i Konstnärshusets lovande säsongsöppning ”Concrete Interest”, känsligt kurerad av Magnus af Petersens och Ashik Zaman. Och tillsammans med målningar av Anton Lind, Sigrid Sandström och Katarina Andersson växer utställningen till ett på ytan stillsamt påstående om det abstrakta måleriets till synes outtömliga möjligheter.
För oavsett ett århundrade av teoretiska manifest kring den konkreta eller abstrakta konsten så är ”Concrete Interest” en utställning eller rättare sagt ett möte som äger rum här och nu.
Även om utgångspunkterna och tillvägagångssätten för de fem konstnärerna skiljer sig åt uppstår det mängder av korskopplingar när de ställs sida vid sida. Som när den runda röda fläcken i Sandströms ”Point of Reference” bokstavligen blir en referenspunkt när jag står framför en till formatet mindre akvarell av Whitney.
Eller när lagren och övermålningarna tar sig så skilda uttryck som i Katarina Anderssons transparenta skikt av äggoljetempera och Anton Linds ”Painting with a subtitle 2”, där en text målats i så många små lager att den knappast går att läsa längre utan blir till en bild av just textremsor. Men likväl finns de där, spåren av ett omsorgsfullt arbete som utförts med färg och pensel. Allt för att uppnå ett harmoniskt resultat fyllt av inneboende motsättningar mellan bildytans olika skikt.
De rumsliga förutsättningarna på Berg Gallery är inte desamma som i Konstnärshusets höga salar, men det utgör inte något problem för Kjell Strandqvists svit av akrylmålningar ”Mallar”, som nu visas på galleriet. Ursprungligen utställda på Galerie Aronowitch 1991 och inte visade sedan dess, blir det något av en händelse att målningarnas just nu går att upptäcka eller återse för den som såg dem första gången.
De geometriska formerna och de dova jordiga färgerna äter nästan helt upp ljuset som riktas mot dem. Men ge bara målningarna lite tid så träder skiftningar fram och de olika ytorna, övergångarna och lagren blir synliga. Färgerna och tolkningarna av det jag ser växlar allteftersom ögat vänjer sig, och förmår ta in de färger och former som finns där som mallar för seendet. Detta är en utställning som dröjer sig kvar.
Thomas Olsson
Konstnärshuset, Smålandsgatan 7, Stockholm. Pågår 18 januari – 15 februari. Berg Gallery, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Pågår 16 januari – 15 februari 2025
