Det fanns en tid när Galerie Nordenhake förknippades med stora, smått brutala verk av manliga konstnärer som Richard Sierra, Miroslaw Balka och Ulrich Rückriem. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. På senare år har det oftare handlat om konstnärer som arbetar i ett betydligt mer sparsmakat format, som Christian Andersson, Johan Thurfjell och Eva Löfdahl. Gemensamt för dessa är att de enskilda verken inte alls är enskilda, utan väver en osynlig tät av samband kors och tvärs genom utställningsrummet. Det unika konstobjektet förlorar inte sitt värde, men det vägs hela tiden i relation till en överordnad helhet.
Christodoulos Panayiotou är ännu en sådan konstnär. Fram till den 24 april ställer han ut på Moderna Museet i Stockholm, och nu kan man således möta honom i galleriformatet. Panayiotou har en bakgrund både som koreograf och antropolog, och en stor del av hans konstnärskap har kretsat kring frågor om hur identiteten formas i samspel med kollektivet och dess gemensamma berättelser. I utställningen hos Galerie Nordenhake är det kroppen som bärare av individualiteten och dess outgrundlighet som står i centrum. Mycket av den konst som sysselsätter sig med kroppen tenderar ofta att sjunka ned i en grumlig biomystik av det introverta slaget. Det har Panayiotou uppenbarligen vinnlagt sig om att undvika. De biologiska aspekterna finns där i utställningen, men de har tonats ned till en viskning. Vad som skulle ha kunnat förvandlas till ett spektakulärt glansnummer – bilden av Marilyn Monroes klänning, vilken inte matchade de legendariska skådespelerskans mått, sådana vi känner dem – har Panayiotou valt ett presentera i ett så litet format att det är lätt att missa verket. Överlag arbetar konstnären med att tunna ut, skapa utrymme mellan verken och därigenom upprätta ett tomrum som spelplan för våra associationer.
I entrén till galleriet ligger tre mattrullar, till synes utplacerade på måfå, kanske i väntan på att köras iväg till kemtvätten. Men mattorna är populärkulturella reliker, de har alla använts vid Oscar-, Grammy- och Emmy-evenemang och sannolikheten är stor att våra Hollywoodkändisar satt spår med sina stilettklackar i den röda ludden. Panayiotou låter minimalismen stämma möte med postmodernismen. Men trots de talrika referenserna till vår tids massmediala kultur är de sakrala intryck som utställningen förmedlar ändå starkast. Marilyn Monroes klänning och de vältrampade röda mattorna är bara två exempel där den kyrkliga traditionen med reliker bubblar upp mitt i den areligiösa samtiden. Genom hela utställningen löper en tematisk tråd där det långsamma och hängivna hantverket frambringar ett slags mer eller mindre abstrakta ikoniska objekt, tecken för en helighet som i och för sig har mer med den mytologiskt alstrade auran att göra än med konventionell religiositet. Men ibland tangerar dessa världar varandra, som när Panayiotou låter tillverka en abstrakt gulddiptyk med hjälp av precis samma metod som de bysantinska ikonmålarna använde.
Man gör gott i att utrusta sig med en väl tilltagen dos tålamod inför utställningsbesöket, men Christodoulos Panayiotou belönar den som tar sig tid och inte hastar vidare till nästa visuella vattenhål kring Hudiksvallsgatan. Tittar man noggrant och lyssnar ännu noggrannare vibrerar utställningsrummet av signaler från en verklighet som flätar samman ting och människa i en helhet där bägge är större tillsammans än de är var och en för sig.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
Utställningen pågår under perioden 9/1 – 15/2
Anders Olofsson (text och foto)
