Christina Ekstrands kompassnål har pekat mot mörka snår och skogar, förödda landskap och skönheten i ”the waste land”, både som undergång och nirvana. På en av hennes tidigare målningar blickar en kvinna med ryggen mot oss mot horisontens svarta himmel och på bordet intill henne skymtar en liten modell av Böcklins ”Dödens ö”. I kvinnans långa, blonda hår ringlar sig oändliga lockar och slingor. Är de utgångspunkten för hennes utställning ”Calendar” på SPG?
Här fylls varje målning av ett furiöst virrvarr av vegetation, ett febrigt trassel av hopflätade slingor. Jordfärger och purpur dominerar och palettkniven är lika flitigt använd som hårda penslar. Handlaget förefaller spontant och besläktat med De Kooning, Pollock och Rehnbergs senare målningar, men mina associationer går också längre tillbaka till apokalyptiska barocklandskap. Här och där skymtar fragment av landskap, stormiga hav, figurer eller ansikten och någon gång en löftesrik ljusöppning. I varje liten detalj uppstår automatiskt en myllrande visuell rikedom, betingad av Ekstrands måleriteknik. Den fungerar mer övertygande på duk än i en svit målad på plastfilm där tekniken inte riktigt får samma resonans.
Vad är det vi ser? Inre psykiska och neurologiska processer? Ett slags varats ursubstans? En betraktelse över naturens blinda energier, alldeles likgiltiga för människans existens? Det existentiella ackordet får mig att tänka på den berömda, reptilliknande kastanjeroten i Sartres ”Äcklet” som hos berättaren väcker en ångest som beskrivs som en blandning av fruktansvärd extas och ohygglig njutning; existensen hade plötsligt röjt sig, trädroten var knådad i existens.
En annan litterär/filosofisk impuls antyder konstnären själv då hon hänvisar till Gaston Bachelard, den franske fenomenologen som ägnat sig åt drömmerier över materien och de fyra elementen: Ekstrand citerar några rader ur hans bok om vattnet. I samma studie finns också ett avsnitt om ett märkvärdigt vatten i E. A. Poes metafysiska äventyrsroman ”Arthur Gordon Pyms äventyr”: vattnet på en avlägsen ö bebodd av ondskefulla vildar. Beskrivningen kan påminna om Christina Ekstrands målningar, till exempel ”Purple Grace” eller ”Verge”: ”det liknade vid första anblicken en tjock lösning av gummi arabica i vanligt vatten/…/ Det var ej färglöst och ej heller hade det en enhetlig färg – där det flöt fram uppvisade det för ögat varje tänkbar skiftning av purpur/…/ sammansatt av ett antal olika ådror, var och en med sin egen nyans.”
Om Christina Ekstrands målningar har speglat sig i detta främmande, purpurfärgade, ådrade vatten vet jag inte. Det vore i så fall inte första gången E. A. Poes roman antänt en konstnärs fantasi (den var också Magrittes och Smithsons favorit). Hur som helst betraktar Christina Ekstrand världen och existensen i Poes och Sartres anda med såväl fasa som lockelse – en svindel som rymmer både ”fruktansvärd extas” och ”ohygglig njutning”.
Peter Cornell
Foto: SPG, Gävlegatan 10 B. Utställningen pågår 17 november – 17 december 2016
Utskriftsvänlig version
