I parken utanför Norrköpings konstmuseum har Cecilia Edefalk placerat en avkapad gren av en björk. Den lutar sig mot ett av träden, som om den sökt skydd där. En avsågad bit björk invid de som fortfarande växer. Inne i museisalarna står en annan björkgren av ungefär samma längd. Bredvid sig har den en exakt avbild av sig själv, gjuten i brons. Minsta lilla kvistmärke och böj överensstämmer. Likheten skapar en ömsint samhörighet mellan grenarna, trots att den ena fortfarande är friskt vit och den andra har bronsens mörka färg. Trädstammarna speglar sig i varandra; de jämför sina olika motsvarigheter med den andras. Och tillsammans med paret i parken förbinder björkarna ute med inne.
Edefalk sammanför här något ursprungligt med något bearbetat, ett sorts original med sin kopia, som hon gjort många gånger förut. Eller snarare – hon låter björken övergå från en form till en annan. Liksom tidigare då hon låtit sina motiv vandra mellan exempelvis måleri och fotografi, föreslår hon här alternativa uppenbarelser för sitt verk. Visar upp olika lager av dess existens, av skeendet som äger rum inom och mellan objekten. Edefalk exponerar kretsloppet från urbild till avbild – och tillbaka.
I den samtidigt storslagna och intimt installerade retrospektiva utställningen på Norrköpings konstmuseum framstår det som Edefalks motiviska övergångar har fördjupats. Från att omsorgsfullt ha undersökt bildens väsen tycks det alltmer som hon nu omfamnar glappet mellan liv och död. Och mellan olika livsformer.
I en monter redovisas hennes samtal med småstenar formade som öron. Och i en audioguide söker hon kontakt med döda konstnärer framför deras målningar i museets samling. Utskriften från en dialog med Aguéli ingår i ett stilleben med torkade maskrosor.
De duniga blombollarna fanns med redan i Edefalks utställning på Waldemarsudde för några år sedan, och här finns fler – både torkade och målade. I en serie akvareller framkallar hon dem som ljuspunkter i ett omslutande hav av monokroma toner i underskönt blått, milt grönt eller avklarnat grått. Men förgänglighetssymboliken blir som allra tätast i ett av utställningens inre rum, där Edefalk visar en installation som pendlar mellan utsläckning och pånyttfödelse.
På golvet en stram och enkel båtform gjord av målarduk som möter väggens svit av intensivt blå akvareller. Som en himmelslinje. Och på motsatta väggen ett par svartvita fotografier av en äng i solnedgången och en bädd där kudden fortfarande visar avtrycket av den som legat där. På den tredje väggen ett vittne i form av ett tidigt självporträtt som aldrig förut visats och mittemot en liten rund målning av ett par händer. Kupade som en båt, en behållare.
Detta är utställningens hjärta, en smärtsamt vacker konstellation. Med återhållna medel lyckas Edefalk förmedla ett allmänmänskligt tillstånd spunnet ur våra föreställningar om döden. Hennes direkta användning av tydliga metaforer kunde lätt blivit sentimental, men lyfter sig istället till en närmast magisk gestaltning av internationell klass.
Det finns flera sådana koncentrerade punkter i Norrköping, som hela sviten ”Elevator 1-5” (1998), som visar fram en omstrålad gestalt sprungen ur konstnärens möte med en medeltida trämadonna. Och i museets höga ljusfyllda tillbyggnad hänger sviten ”En annan rörelse”, komplett förutom en målning som här är utbytt mot ett svartvitt fotografi i samma storlek. Att samla den ikoniska serien med sololje-målningar är en konsthistorisk sensation, och en möjlighet att (åter)se målningar som stod i centrum av en infekterad debatt kring postmodernismens bildsyn åren kring 1990.
I både ”Elevator” och ”En annan rörelse” utforskar Edefalk hur skalan påverkar motivet, och hur själva måleriet förändras beroende på dukens storlek. Hon låter betraktaren omfamnas av samma motiv upprepat i olika versioner. Vad händer då hos den som ser? Vilken sorts upplevelse skapar omtagningen? Och vilken betydelse får ett begrepp som olikhet när de snarlika målningarna så uppenbart har en individualitet? Frågor som fortfarande är giltiga.
De understryks av Edefalks tillägg eller förändring av sviten – den frånvarande målningen som representeras av ett fotografi. Omgiven av målningar är det lätt att observera hur fotografiet övertar måleriets kännetecken. Fotot tycks dölja sig bakom penselföringens spår och nyanser. Samtidigt som medierna lånar varandras särdrag.
Det finns ett direkt samband mellan de tidiga förskjutningarna mellan motiv och medier, och det mycket senare sammanförandet av en kapad björkgren och dess avgjutning. Edefalks konstnärskap uppvisar en imponerande konsekvens och inger respekt just för att riktningen inte är planlagd. Istället är intuition och inlevelse nyckelord.
Ett långsamt sökande präglar Edefalks processartade uttryck, en känslig öppenhet inför materialets möjligheter och bildens dolda betydelselager är genomgående. Idag inriktar Edefalk sin uppmärksamhet mot växter och stenar, och utanför museet håller hennes platsspecifika blomsteräng på att anläggas. Bland blommorna kommer bin att surra, ditflugna från kupan som står i skuggan av björkarna.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Norrköpings konstmuseum, Kristinaplatsen, Norrköping. Utställningen pågår 28 mars – 4 oktober 2020
1 comment
Naturen djuren människorna allt hänger ihop i ett pågående kretslopp där även det själsliga andliga måste få placera sig … det finns i Cecilia Edefalks verk, jag känner mig förklarad och hemma där, grace full ….