För två år sedan skåpade jag ut Carnegie Art Award å det gruvligaste för dess oförmåga (eller kanske är det en speciell förmåga) att konsekvent välja de säkra korten framför det överraskande eller provokativa. Just för tillfället kan man dock känna sig lite mätt på just konstprovokationer, och då kanske Carnegie Art Awards play-it-safe-attityd kan vara lite uppfriskande. När det krisar bruka bakåtbklickandet dominera, något som är tydligt i årets utställning. Här finns en veritabel provkarta över stilarna som passerat revy i det senaste decenniets måleri, från Marianna Uutinens plastassemblager och Marie Søndergaard Lolks flört med den abstrakta expressionismen till Jukka Mäkeläs 80-talsinspirerade dukar. Mot denna retroorgie är Kersti G Andvigs textila kopia av en amerikansk dödscell rå, kraftfull och omedelbar i sitt tilltal. Fascinerar gör även Seppo Renvall med sitt eteriska videoverk, som ytligt påminner om ett äldre verk av Petra Lindholm men som mejslar ut ett eget formspråk i stort sett enbart med hjälp av ljus och skugga. Men vem vann då? Kristina Jansson, kunde man tro med stöd i presentationens omfattning. Men rätt svar är Kristjan Gudmundsson. Av någon märklig anledning representeras han bara med fyra mindre verk. Vill man se mer får man snabba sig till Galleri Andersson/Sandström vid Hälsingegatan. Där visas fyra gånger så många verk. Så kan det gå.
Adress: Fredsgatan12, Stockholm
Utställningen pågår 19/3 – 9/5
Anders Olofsson (text), Carnegie Art Award (foto)
