Mitt i den stora salen på Bonniers konsthall förbereder sig en lite stympad orkester på en röd estrad. När besökaren närmar sig scenen drar de hackande igång. En spastisk arm slår vildsint ner fingrarna på en liten synt. En osynlig trummis drar en virvel hängande högt uppe i ridån. Ett par styltor i kängor drar ryckigt i ett dragspel. Och mitt på scenen harklar sig en rörlig uppstoppad and framför mikrofonen.
Tobias Bradfords ”Stage Fright” gestaltar som titeln antyder en spelning som inte har optimala förutsättningar, och runt om i konsthallen hittar man musiker som inte ens har letat sig upp på scenen. Ett par händer på långa bräckliga armar av nödtorftigt sammanfogade bräder, rockar intensivt loss med en triangel i ett hörn långt borta. På golvet i en annan sal ligger delar av en kropp som orgastiskt slingrande trakterar en kontrabas. Konstigt nog låter det inte alls så illa som man kunde tro.
Bradfords mekaniska DIY-robotik har en tydlig grundrytm som går igen i alla enskilda delar, och den kvidande, långt ifrån melodiösa ljudbilden blir inte bara sanslöst underhållande, utan faktiskt lite dansant. Det kan möjligen vara så att verken speglar min egen inneboende brist på musikalitet, men det börjar rycka i benen och jag får lust att interagera med konstnärens övriga skulpturer som rör sig i rummen. Ett sprattlande ben, ett bord som hoppar omkring i en cirkel och en mängd mindre vibrerande kroppsdelar placerade i grupp: ”Backstage”.
I ett självporträtt i torso-format sitter rent av konstnären själv och rycker bredvid konsthallens stora fönster. ”Touch self” heter verket, vars armar mycket riktigt nervöst rör vid hår och ansikte.
På väggarna och hängande mitt i rummet i en av salarna har Bradford sällskap av Ferdinand Evaldssons mestadels monokroma reliefer som hämtar teknik och till viss del ikonografi från konstnärens bakgrund som ikonmålare. Det kretsar kring kroppsnära intryck av en minnesförlust och olika rumsligheter. Relieferna är lugna, men skildrar tydligt en obehaglig kontrollförlust och söker trevande och snyggt efter tydliga hållpunkter att gripa tag i.
Det blir ett mycket fint möte. Bradfords verk går snabbt att tillgodogöra sig, medan Evaldssons verk nästan kräver ett långsamt betraktande, och båda vinner på den växelverkan de erbjuder varandra.
Det är ett utomordentligt lyckat drag att låta mottagarna av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendier breda ut sig ordentligt. De senaste åren har vi sett alldeles för många halvhjärtade och löjligt hoppressade stipendiatpresentationer. En utställning med mottagare av ett stipendium som riktar sig till konstnärer tidigt i karriären har allt att vinna på att låta vederbörande artikulera en estetisk röst, och det gör verkligen både Bradford och Evaldsson.
Parallellt med stipendiaterna visas också Victoria Verseaus film ”Approaching a Ghost” i en fin rumslig gestaltning. Verket är Bonniers konsthalls utvalda bidrag till årets upplaga av Artist´s film international (övriga filmer visas också i konsthallen), och precis som stipendiaterna får, och tar, Verseau tillfället att verkligen etablera ett estetiskt språk.
På en silikonskärm uppspänd som en hud mitt i rummet visas filmen, som kretsar kring Verseaus erfarenheter av att genomgå en könskonfirmerande operation i Thailand, och det undflyende minnet av vännen Meril, som tre år efter sin egen operation valde att ta sitt liv.
I rummet finns också högar av skräpigt material, ordnade samlingar och neonskulpturer som tangerar samma transformering. Poesiböcker som erbjudit tröst, tomma hormonkartor, bäcken-ben och andra kroppsliga attribut, avlånga stavar som transsexuella kvinnor genom hela livet måste använda för att den nya kroppsdelen inte ska växa igen – med den uppenbara poängen att den nya könstillhörigheten kräver ett pågående kroppsligt trauma.
Delar av materialet ingick nyligen i utställningen ”Engender my past” på Uppsala konstmuseum. Också där var presentationen mycket stark. Verseau har sedan avgången från Mejan förra året sedan hittat en ton som balanserar mellan den djupa sorgen och lättnadens vaga glädje, och mellan det självutlämnande och mycket integritetsstarka.
Ett besök på Bonniers konsthall är precis vad som behövs för att glömma den kalla skymningen utanför.
Sebastian Johans
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningarna pågår 8 december 2021 – 16 januari 2022
Utskriftsvänlig version
