Stockholm brinner av videokonstfeber. Kulturhuset, Moderna Museet och Bonniers konsthall satsar på stora överblickar av antingen videokonstens historia eller samtida konstnärer. Efter den fotohype som hållit Stockholms kulturinstitutioner i ett järngrepp tycker jag personligen att det känns skönt med lite omväxling. Den videokonst som visas på Kulturhuset är hämtad från videokonstfestivalen LOOP/Screen i Barcelona med 30 verk skapade mellan 2003 till 2011. Tanken är att ge en överblick över hur samtida konstnärer behandlar mediet, samt utforska dess potential och olika uttrycksformer i relation till den inneboende temporaliteten i video som konstform.
Utställningen har organiserats utifrån fyra olika teman, ”Filmen och måleriet”, ”Formexperiment humor och det vardagliga”, ”Politiska och sociala frågor” samt ”Kroppen och performancetraditionen”. Även om dessa kategorier hjälper till att förklara teman och uttryck i de olika verken är de fortfarande ytterst lösa och enligt Kulturhuset ska de användas för att se skillnader och likheter samt skapa dialog verken emellan.
Det finns ett antal verk värda att uppmärksamma på Kulturhuset, bland annat Marina Abramovics verk ”The Kitchen V, Carrying the Milk” (bilden överst) där konstnären håller en skål med mjölk och står så stilla att videon ibland kan misstas för en stillbild. Verket ingår i temat ”Kroppen och performancetraditionen” och Abramovic är helt klart mest känd för sina performances med kroppen som utgångspunkt från 1970-talet och framåt, där konstnären ofta agerar testobjekt för vad den mänskliga kroppen kan utstå och genomlida. I ”The Kitchen V, Carrying the Milk” ser man att ansträngningen av att hålla mjölkskålen helt stilla tillslut blir överväldigande, Abramovics händer börjar skaka och mjölken spiller ut med tydliga och genomträngande ljud. De konsthistoriska referenserna är också många. Själva verket är baserat på ett mirakel ur den heliga Teresa av Ávilas skrifter som också legat till grund för några av konsthistoriens största verk liksom Berninis ”Den heliga Teresas extas”. Andra tydliga konsthistoriska referenser är Vermeers ”Mjölkjungfrun” från 1657. Själva presentationen av verket är också en referens till måleri genom sin behandling av tidsperspektiv då Abramovic använder videons inbyggda temporalitet för att skapa någonting näst intill statiskt.
Gisela Motta och Leandro Limas verk ”Du, sluta!” som kategoriserats under temat ”Formexperiment, humor och det vardagliga” visar på två skärmar konstnärerna som kastar knivar mot varandra. En intressant aspekt av detta verk är de båda konstnärernas respektive kroppsliga reaktion till processen. När Motta kastar knivar runt Limas kropp så reagerar han med att stå spänd med huvudet bortvänt samtidigt som han håller handen för sina könsorgan. Motta å andra sidan står som oberörd av processen trots att Lima kastar betydligt hårdare och mer aggressivt. En intressant kommentar till det manliga och kvinnliga och respektives kroppsuppfattning.
Under temat ”Filmen och måleriet” ser vi bland annat Marco Brambillas ”Civilization” från 2008 (bilden i mitten). Ett psykedeliskt collage av filmklipp som vecklar ut sig till en dystopisk, modern representation av helvetet, skärselden och paradiset. Det är som om om 80-talets science fiction och Dantes ”Den gudomliga komedin” fått ett kärleksbarn till tonerna av pampig och oroväckande stråk och blås. I samma kategori befinner sig även Antoine Roegiers ”The Seven Deadly Sins” (bilden nederst) från 2011 där Pieter Bruegels teckningar på detta tema kommer till liv på ett humoristiskt och samtidigt groteskt manér. Trots de olika referenserna och Brambillas tydliga koppling till film när Roegiers arbetar närmast måleriet så har de två verket mycket gemensamt. Framför allt dess behandling av temporalitet och videons möjligheter som medium att pausa eller animera tidsaspekter i äldre medier. När Brambilla stannar upp filmen till collage så animerar Roegiers teckning till film.
Utställningen ”Bortom tid – internationell videokonst nu” innehåller, förutom de jag valt att lyfta fram, många fler fantastiska verk. Den tematiska uppdelningen av videoverken är på mång sätt väldigt hjälpsam i tolkningen och jämförelsen av de olika verken och jag kan höra bland publiken hur de skapar en värdefull diskussion angående olika referenser och innehåll. En viktig del av detta är självklart den dispyt som kan uppstå om huruvida ett verk verkligen hör hemma under det tema som det placerats i eller om det hade passat bättre under en annan rubrik. Trots att Gisela Motta och Leandro Limas verk kan tyckas behandla det humoristiska och vardagliga så finns det en tydlig kroppslig aspekt i verket som gör att det passat bättre tillsammans med Marina Abramovics ”The Kitchen V, Carrying the Milk”. Detta verk, trots sin tydliga koppling till kroppen och performance, hade kanske också passat bra under temat ”Filmen och måleriet”. Ofta kan tematisering och kategorisering av verk på samlingsutställningar skapa begränsningar i tolkningarna av verken och ger museet tolkningsföreträde över publiken. I detta fall fungerar det tvärtom. Tematiseringen öppnar upp för nya tolkningar och binder på ett produktivt sätt tillsammans verket i ett intrikat nät där temporaliteten står som huvudrubrik.
Det är just denna temporaliteten som känns så befriande i jämförelse med det statiska och överrepresenterade fotografiet. Även om Jacob Felländer i utställningen ”I want to live close to You” på fotografiska precis presenterat ett försök till en temporal form av fotografi så känns det ändå som en lättnad att fotografin har fått ge plats åt videokonsten. Om inte annat så bara för att få lite omväxling.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/3 – 20/5
Johanna Theander (text), Kulturhuset (foto)
