2002 gjorde Nationalmuseum utställningen ”Identitet”, som handlade om varumärkens och symbolers roll i vår kultur. Inte en dag för sent, eftersom – som många ekonomer konstaterat – företagens varumärken idag för det mesta betingar ett högre värde än de materiella tillgångarna i bolagen. Det är en sanning som konstnärerna tidigt uppsnappat. En konstnär som Daniel Pflumm har exempelvis byggt större delen av sin karriär på floran av logotyper och varumärken samt de sällsamma ritualer och emotionella värden som förknippas med dem. I Sverige är Gunilla Klingberg den främsta representanten för denna post-postmoderna estetik. I riktigt stora sammanhang kunde vi se henne i Modernautställningen 2006, och nu kan vi möta henne i helfigur på Bonniers konsthall. Klingberg har en säker näsa för de immateriella sidorna av den moderna konsumtionskulturen – det är ju, när allt kommer omkring, inte enbart produkterna som väcker vårt habegär utan hela den kommersiella inramningen. Apples mobiltelefoner och datorer är ju inte åtråvärda för att de är så tekniskt fulländade, utan därför att köparen blir del av en cool gemenskap. Hos Gunilla Klingberg byggs logotyper och varumärken samman med formerna för religiös dyrkan, en kombination som knappast väcker särskilt stort uppseende. Resultatet är snyggt som en varuhusinredning, även om man får leta ganska länge efter ett djup. Kanske är detta just idén: ytan är faktiskt bara yta, när allt kommer omkring. Men hur intressant blir denna konklusion som konst? Har man sett ett verk har man sett dem alla. Å andra sidan porträtterade tidskriften Wired nyligen Apples VD Steve Jobs som det arketypiska ”onda geniet”, ledare för ett företag som uppvisar skrämmande likheter med religiösa sekter. Det snälla äpplet som kamouflage för ett globalt Knutby? Omgiven av Gunilla Klingbergs väldiga, välpolerade ytor känns det inte helt osannolikt. (Adress: Torsgatan 19)
Bonniers konsthall, Stockholm: Gunilla Klingberg (11/2-12/4)
Anders Olofsson