Du kan inte ha mer än fem eller sju komponenter i en målning, men oftast finns där en detalj för mycket eller en för lite. Det säger den danske konstnären Tal R i ett samtal med sin svenska kollega Karin Mamma Andersson i boken Svanesang (Verlag der Buchhandlung Walther König. Form: Patric Leo). Förra hösten fick deras gemensamma projekt mycket och berättigad uppmärksamhet med dubbelutställningar hos gallerierna Bo Bjerggaard i Köpenhamn och Magnus Karlsson i Stockholm – och nu har alltså boken kommit.
Uttalandet kanske tycks märkligt för att komma från Tal R eftersom det i hans bilder oftast finns ett överflöd av måleriska händelser. Han är väl snarast att betrakta som en maximalist än något annat. Men om man börjar studera hans målningar lite mer noggrant, ser man snart att det ligger något i kommentaren. För huvuddragen i Tal R:s målningar är egentligen inte många; de scener han målar upp innehåller oftast endast ett fåtal bildelement, men sedan kan elementen i sig vara uppdelade i en kaskad av optiska mönster och färgade fält. Allt i en sorts akut rädsla för tomrummet.
Mamma Andersson är i mångt och mycket Tal R:s motsats, även om båda verkar i en melankolisk tradition, delvis med rötter hos Munch. De förenas genom ett figurativt och symboliskt berättande som bottnar i förtätade måleriska framställningar. Mamma Andersson är inte precis någon minimalist, men betydligt mer återhållsam och med en annan sorts koncentration på motivet och på målningarnas utseende och verkan. Färre detaljer, blekare färgskala, tyngre stämning.
I Svanesang har konstnärerna alltså skickat bildmaterial mellan sig; måleriska skisser och foton, påbörjade motiv. På bokens inledande uppslag presenteras deras gemensamma bakgrundsmaterial, som utgjorde en stor och intressant del av utställningen i Köpenhamn – mer eller mindre genomförda utkast till målningarna som avbildas längre fram. Mamma Andersson och Tal R har skapat en gemensam bildvärld, eller snarare två parallella, i en serie motiv som legat och skavt i någon bakre region av mitt bildmedvetande sedan jag såg dem: den hopkurade kvinnan, profeten på bron, skelettet, svanarna, ruinen. Och ett par glasögon på ett skrivbord, som ett porträtt av konstnärens verksamhet. Personerna och föremålen avbildas för sig, liksom inneslutna i sin egen värld, inkapslade i sin existens. Deras samtidiga distans och närvaro oroar.
På samma sätt är det med motiven i Mamma Anderssons nya träsnitt som samlats i boken Woodcuts 2015-2016 (Stephen Friedman Gallery. Form: Johan Melbi). I ett stort och generöst format avbildas hennes träd och dockor, katter och harar, huvudlösa män och klänningar utan kroppar. Trycken och även själva trästockarna är känsligt återgivna med färgernas valörer i behåll. Mamma Andersson experimenterar med och förändrar sina motiv genom variationer av bakgrunder och detaljer.
Också i flera av målningarna ur Svanesang tycks Mamma Andersson ha strävat efter att få fram ett grafiskt uttryck, där jämnt enfärgade bildytor bygger bilden. Som i målningen Weekend som föreställer några svanar i en damm. Den lite skeva stelheten som redan finns i hennes målade motiv förstärks genom den grafiska tekniken. Ålderdomliga festkläder och kroppar som liknar antika skulpturer gör att tiden i träsnitten verkar flyta fritt mellan nu och då.
I somras visade Louisiana en stor retrospektiv med Tal R, och för den som missade utställningen finns en gedigen katalog, Academy of Tal R (Louisiana/Verlag der Buchhandlung Walther König. Form: Studio Claus Due). Här finns bilder från Louisiana och från tidigare utställningar, mängder av avbildade verk, en fyllig intervju och ett par essäer. Som det brukar göra i denna typ av konstpublikation.
Den stora behållningen är det rika bildmaterialet som i detalj låter oss följa hur Tal R:s måleri utvecklat sig. Några olika faser utkristalliseras, från de första grälla attackerna av färger och former, via en lugnare period med en mjukare pastelltonad färgbehandling, till bokens avslutande serie med stora målningar av tågvagnar, gjorda särskilt till utställningen på Louisiana.
Habakuk, som sviten kallas, upprepar motivet med godsvagnar sedda från sidan. Kraftigt stiliserade och bestående av platta färgfält indelade i ränder. Ljudet av vagnarnas framfart på rälsen liksom fortplantar sig i målningarna. Titeln Habakuk – Tal R:s smeknamn på sin pappa när han var barn – är utskriven i varje målning, och den föregås av ett kolon. Skrifttecknet blir en tidsmarkör för det som redan hänt, och som har lett fram till Habakuk-bilderna. Målningarna är nu, resultatet av alla tidigare.
I bokens intervju jämför Tal R måleriet med att drömma: ”Man bestämmer inte vad man ska drömma om, man drömmer om det man har behov av.” Och att det ligger något även i detta uttalande är de tre böckerna med två av Nordens intressantare målare ett tydligt bevis på.
Magnus Bons
