Bill Viola deltar inte i den pågående biennalen i Göteborg, där temat är vårt sekulära samhälle. Det hade varit intressant att se hur hans högstämda videoverk hade tagit sig ut där, om inte annat som ett uttryck för vårt behov av känslostarka förandligade bilder.
Nu är det istället i Uppsala domkyrka som vi kan möta några av Violas videoinstallationer. Fem stycken visas i olika gravkor i kyrkorummet och ytterligare ett verk finns på konstmuseet. Det är naturligtvis något av en sensation att man lyckats få hit denne internationelle superkonstnär, och anledningen till att man velat ta i lite extra är att det i år är 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser om reformation av kyrkan.
Redan vid ingången möts besökaren av en video där en man och en kvinna tvår sina händer. Vattenstrålen rinner sakta genom bilden, i kristallklar skärpa. Men längre in forsar vattnet för fullt. ”Tempest” är som en samtida historiemålning, ett sedelärande motiv. En grupp människor från olika samhällsklasser och etniciteter översköljs av kaskaderna, de faller och kämpar för att ta sig upp. Förloppet visas i Violas favoriserade tempo, ultrarapid.
I oändligt utdragna rörelser följer vi människornas kamp mot vattenmassorna. Vi ser kroppsställningar som vi inte annars har möjlighet att observera. Bitvis blir det lite komiskt.
Viola har under de senare åren utvecklat ett bildspråk med starka influenser från äldre måleri, som ju naturligt fanns i en religiös kontext. Idag när konsten bildar en egen värld med egna referensramar, kan hans affekterade scener upplevas som uppstyltade och otidsenliga. Och just därför bli så effektiva.
Tyvärr vill det sig inte riktigt i kyrkan, vilket nog har att göra med rummets storlek och med projektionernas litenhet. Jag tror att bilderna behöver vara ganska mycket större för att riktigt gripa tag och övertyga. Åtminstone de av Violas verk som har en relativt enkel uppbyggnad och framåtskridande. Och här finns några exempel på det.
”Visitation” lyckas dock ta sig förbi skärmen, liksom ”Observance” som visas på konstmuseet. Dessa två verk har en gåtfullhet som går utöver det som utspelas i bilderna. Rummet sträcks ut, och en kontakt uppstår mellan bild och verklighet.
Det gäller speciellt ”Visitation”, där vi ser två kvinnor först avteckna sig som grå skuggfigurer. Efter ett tag kommer de närmare, går igenom den grå väggen, som visar sig vara av vatten, och avtecknar sig nu i färg. De tittar sig omkring, och vänder sedan sakta tillbaka in i mörkret. Inte mycket har egentligen hänt, men ändå känns det som om jag varit med om något betydelsefullt.
Magnus Bons
Foto: Bill Viola Studio, Magnus Aronson. Utställningen pågår i Uppsala domkyrka och på Uppsala konstmuseum 1 september – 5 november 2017
Utskriftsvänlig version
