Det är en slags lyxstress att försöka hinna med så många utställningar som möjligt under Venedigbiennalens öppningsdagar. Klart är att alla utställningar omöjligt kan få samma engagemang från sina besökare, det är helt enkelt för mycket att ta in och vissa rum blir som en slags passager att samla kraft i inför nästa omgång. Koncentrationens svängningar blir uppenbara när sinnena samlas inför ett stundande samtal eller en performance med några av biennalens deltagande konstnärer.
Två dagar innan Nathalie Djurberg tilldelades Biennalens pris för mest unga lovande konstnär, Silverlejonet, kunde man höra henne berätta om sitt verk ”Experimentet” på Teatro Piccolo. Kollegan och sambon Hans Berg (som komponerar den oroande musiken till hennes filmer) fanns också med och samtalet lotsades av curatorn och kritikern Massimiliano Gioni inför ett trettiotal åhörare. Gioni förmedlade fniss och värme mellan varven av frågor och fick den inledningsvis nervösa Djurberg att slappna av däruppe på scen och berätta om sina skulpterade favoritdockor som hon inte kunde göra sig av med. Hon beskrev även sin mammas ovärderliga insats som förste ansvarig för markservice under de många timmarna av lerknådning till både filmer och gigantiska växter. Det visade sig att samtliga växter som nu visas på utställningen förvarades i tvåan i Berlin innan avfärd till Biennalen. Djurberg utstrålade en särskild kombination av sträng arbetsdisciplin angående sitt eget konstnärskap och ödmjukhet inför det faktum att hon blivit inbjuden att delta i världens största konstsammanhang. Det var intressant att höra om hennes bakgrund, arbetsmetoder och det nära samarbetet med Hans Berg. Gioni lyckades koncentrera samtalet till frågor om den konstnärliga arbetsprocessens olika faser istället för att som många gånger blir fallet med konstnärssamtal att försöka få konstnären att försöka tolka sitt eget verk.
En annan svensk som, liksom Djurberg, bjudits in av Daniel Birnbaum till huvudutställningen ”Making Worlds” är Jan Håfström med verket ”Den eviga återkomsten” från 2002 med Mr Walker som utskuren figur och tydliga kopplingar till Joseph Conrads ”Mörkrets Hjärta” och Caspar David Friedrichs ”Ishavet” för att nämna några referenser. Nyligen visades verkets 86 delar på Håfströms separatutställning på Liljevalchs, där jag arbetar till vardags. Där såg jag verket växa fram under installationsprocessen och hur det sedan mottogs av besökarna. I ljuset av denna förkunskap blev det därför intressant att åter mötas i utställningen på Arsenale. Tyvärr var placeringen alldeles för nära inpå en livlig installation av en afrikansk by av Pascal Marthine Tayou som tog över rummet och den håfströmska tystlåtenheten gick förlorad. Men ett positivt återseende var den förkortade versionen av den föreställning (”Rörande Diana Palmers försvinnande”) som koreografen och dansaren Lotta Melin genomförde med Håfström och dansare på Liljevalchs. Med Carl Michael von Hausswolffs känsla för ljudvågor lyckades dansarna med Lotta Melin i praktfull guldkreation att överrösta grannverket. Att låta Diana (Katarina Eriksson) sprätta iväg tallriksskärvorna, som initialt formade Afrikas kontinent, omgiven av ”Den eviga återkomsten” blev oväntat effektfullt. Likheten mellan Katarina Erikssons utseende och dräktval som Diana Palmer och den Diana som återfinns som utskuren figur med en samling porslinstallrikar i sin närhet i Håfströms verk strax bakom henne förstärkte de bådas rörelse respektive stillhet. Den Diana som stiliserats som figur på väggen fick plötsligt liv i den dansande Dianas kraftfulla men strama tallriksdialog.
Även Yoko Ono närmade sig ett vardagligt bruksföremål i sin performance, som hon genomförde apropå att hon fått Biennalens Guldlejon för lifetime achievement. Av den ringlande kön att döma var detta högintressant. Väl inne i den fullsatta Teatro Piccolo genomförde Ono ett performance där två personer inledningsvis satt och spelade schack för att sedan lämna plats åt Ono som under högljudda stön närmade sig en pinnstol vilken hon sedan försökte ha sönder. Under timmen som följde fick åskådarna följa med på en slags familjalbumsvisning i bildspelsformat – där bilder på den nyfödda Ono följdes av foton från hennes uppväxt. Bildspelet avslutades med John Lennon som sitter vid sitt piano och spelar ”Imagine” med en ung Yoko Ono vid sin sida och den obligatoriska kyssen när låten är slut. Under hela bildvisningen satt konstnären på scen med ryggen mot publiken och kommenterade fåordigt de visuella minnena. Om hennes gärningar i konsten blev det inte mycket sagt, flera ur publiken lämnade salen och intrycket av Yoko Ono i denna uppvisning var som Lennons hustru snarare än konstnär i eget namn trots sin vida betydelse för performancekonsten. I det rekordkorta samtal som följde på bildvisningen med curatorn David Ross hann Ono förlåta Ross för att han var så lång, locka in honom under ett följsamt stycke tyg och få honom att ta av skor och tröja innan samtalet kunde börja. Konstnären svarade mest på frågor från publiken, presenterade sina barn som snällt fick ställa sig upp där de satt under lika snälla applåder från publiken och sen var det hela slut. Det blev inte mer än så.
Som ett axplock ur samtals- och performanceutbudet blev det tydligt vad förväntningarna spelar in för upplevelser av detta slag. Angående Nathalie Djurberg blev nyfikenheten tillgodosedd tack vare konkreta svar på konkreta frågor. I Håfströms/Melins performance fick tidigare erfarenheter en extra dimension då den dynamiska ”tallrikssprättarepisoden” i föreställningen placerats så fördelaktigt mitt i ”Den eviga återkomsten”. Av de höga förväntningarna på Yoko Onos framträdande, eftersom hon nu var en så stor performancekonstnär, blev det tyvärr bara en tumme. Snopenheten var ett faktum när filmer från hennes tidigare performance i Venedig spelades upp som på repeat – en meritförteckning i bild- och filmformat.
Bilder (uppifrån och ned): Jan Håfström/Lotta Melin, Yoko Ono
2009-07-09 Jennie Fahlström (text och foto), Biennalen (foto)
