Utforskningar av den fotografiska bilden ligger i fokus för den koncentrerade utställningen med verk av Beth Laurin och Lina Selander som visas på Galleri Riis. Även när det rör sig om precist utförda teckningar, som hos Laurin, är fotografiet en tydlig utgångspunkt. Laurins bilder från 1970-talet tecknar ett slags strukturer i metall, påminnande om ett rivjärn i extrem närbild. Vassa hål öppnar sig i den hårda ytan. I en bild tränger maskar upp genom hålen, gjorda i en seg formbar massa och med människoliknande ansikten. Trots ett myller av detaljer är bildens komposition kontrollerad och koncentrerad.
Just en stram och sammanhållen komposition präglar Laurins fem verk i utställningen. Deras knivskarpa realism gör bilderna samtidigt påträngande och fascinerande. De visar upp ett slags svartvita landskap av makt och anpassning; ett tema som kunde varit övertydligt, men som genom den övertygande formen träffar mitt i prick. Mycket beror det på hur suggestivt Laurin lånar fotografiets sätt att uttrycka perspektiviskt djup. Hon excellerar i en suddig djupverkan som gör suget in i bilderna betvingande. Här finns både en distans och en direkthet till betraktaren.
Selanders metod mer undanglidande, med olika slags bilder som läggs i lager ovanpå, bredvid och efter varandra. I Selanders händer laddas det vardagligaste motiv med en gåtfull öppenhet. Bilderna formar en kedja av associationer, som är både pedagogisk och tvivlande på en och samma gång. Selanders filmiska montage rör sig som trögt flytande bildströmmar med en säregen rytm. I hennes senaste film, ”Anteckningar till en film om naturen” (2015-2016, gjord tillsammans med Oscar Mangione), uppträder vid ett tillfälle snurrande optiska strukturmönster. Det är – antagligen – en slump, men likheten till Laurins teckningar är slående, och gör att verken flätas samman.
Selanders nya film har en skissartad karaktär, vilket också anges av titeln, men den kompletteras på ett fint sätt med det tidigare verket ”Model of Continuation” (2013), som visas i samma rum. Båda filmerna är uppbyggda kring projicerade bilder. I ”Anteckningar…” sker det väldigt direkt, genom att filmen projiceras mot ett fotografi på väggen. Fotografiet föreställer en öde rättssal, men liknar också ett kalt bönerum. Överlagringar och förskjutningar av naturbilder sköljer över stolarna och podiet. Kanske en väl tydlig bild av vår civilisations pågående nedbrytning?
Så dyker plötsligt några ord upp i filmens bildflöde: ”Hoppet sluter sig till form. Och går till attack…” På skilda sätt, finns detta motstånd hos både Selander och Laurin.
Magnus Bons
Foto: Galleri Riis, Rödbodtorget 2. Utställningen pågår 9 – 30 april 2016
Utskriftsvänlig version
