Jag är uppvuxen med en farmor som kunde berätta om rum hon hade befunnit sig i som treåring och sedan aldrig återvänt till. Hon gav målande beskrivningar av inredningar i hem hon hade besökt tillsammans med sin mamma. Farmor beskrev dem utifrån det perspektiv hon hade befunnit sig i då, liten som hon var. Hon återgav minnet av fransen på pianoduken och hur fodret på en gardin var fållad.
När jag ser Berit Lindfeldts utställning är det som att möta det sättet att se sin omgivning, införlivat i ett stort intrikat system. De spår människor lämnar efter sig får betydelse här. Ytor med vinfläckar, klotter och repor tas ur sitt sammanhang och sätts ihop på nytt. Det stora hela som slukar detaljer står tillbaka för en svindlande undersökning ur ett annat perspektiv.
Det är en tyst utställning full av koncentration och ensamhet, hur ska vi annars kunna se bord och stolsbenens omsorgsfulla svarvning till fullo. Ibland solitärt upphöjda till väggskulpturer eller som i verket Löpare sammanfogade till en repstege, där varje steg är sitt eget unika stolsben. En rytmisk skulptur-dikt om vad dom som sitter under borden ser. Det är märkvärdigt att det går att uppleva upprätt, det som brukar kräva att man kryper ihop på golvet för att kunna se.
En låda på väggen visar upp sitt innehåll, en planritning av en lägenhet utskuren i vaxduk. En stängd låda öppnas och hela det stora hemmet ryms där. Hon korsar arbetsplats med hem, det dolda med det som är synligt och barnets perspektiv med de storas sammanhang. Färgskalan är den ofta dolda, den man finner om man tar isär de saker som går att hitta i ett hem.
Det dekorativa och färgglada har avlägsnats för att komma åt hur saker ser ut inuti. Brun, beige, vit, grå och smutsgult på matta och obearbetade ytor. Det svarta i gummit och det röda i ett hyllpapper fungerar som skiljetecken i flödet av icke-färger. Marias Mantel, en isblå skulptur i vävd plast är högt placerad på väggen och tronar där i sin särställning, som kanske den enda färgen.
Publikationen Ett hem ingår som ett självständigt verk i utställningen. Fotografier tagna av ett hem i princip rensat på möblemang. Ett dokument över en barndomsvärld tömd på sina innevånare, och deras spår. I en liten bit text i slutet av katalogen står det att bilderna ligger till grund för utställningen. ”De tidiga rummen bär vi alltid med oss ”skriver Gaston Bachelard i ”Rummets poetik”. Tomheten och bristen har framkallat utställningen, Berit Lindfeldt har genom sina rum omvandlat förlusten till skulptur.
I utställningen finns en rad mjuka skulpturer i gulnat skumgummi. De får mig att tänka på hur sömnlöshet kan sudda ut gränserna mellan konkret och abstrakt. Det tunna tygöverdraget avlägsnat, som den sköra hinnan mellan vila och vaka, verklighet och dröm. I Nattvandring har skumgummit bearbetats med stygn som givit den formen av en torso med veck och fåror. En navel vränger sig ut ur väggen och skulpturen heter mycket riktigt Navel. Under den står Till bredden/Kar, ett badkar i gips med en vass och ojämn badkarskant för en mycket liten person.
Rachel Whiteread är en annan konstnär som arbetat med badkar och liksom Lindfeldt även med utrymmet mellan golv och stolsits. Whitereads mest kända verk är en avgjutning av ett helt viktorianskt hus. Ett ointagligt och monumentalt uttryck till skillnad från Lindfeldts men båda konstnärerna delar intresset för de vardagliga tingen och förhandlingen om utrymme.
Utställningen gör något robust av det sårbara eller om det är tvärt om. Objekten känns inte funna trots att konstnären ofta utgår från redan befintliga ting. Det känns mer som om de ännu hör ihop med konstnären, eller åtminstone hennes process, att skulpturerna har skapats av nödvändighet.
Utställningen visar fram en rad olika spår i Lindfeldts konstnärskap men tematiskt är det hemmet som bearbetas. Hemmet och huset har sedan urminnes tider stått modell för jaget. Kanske är hela presentationen en besvärjelse över minnet av en barndom. Men utan nostalgi, det är mer som om hon avtäcker ett mysterium utan att avförtrolla. I ett tvärsnitt mellan vuxen och barn kommer det förflutna ikapp tiden.
Jag tänker på hur det är att titta på gamla bilder av en själv och hur svårt det kan vara att känna igen sig, att ta sig förbi allt man inte visste om vad som skulle hända en. Att befinna sig i ett efteråt och betrakta ett innan. Utställningens skulpturer fungerar som knutpunkter mellan förflutet och nu. Lindfeldts universum drar sig samman, och inverterar tiden via tingen.
Här finns sängar som hör ihop med andra sängar. Den lilla sängen går att skjuta in under den stora sängen, som är framdragen men inte helt. Figuren återkommer i olika utföranden och berättar mycket med enkla medel. Att höra ihop och säras ut, att bli undangömd eller ges utrymme. Den lilla perfekt anpassad till den större.
Vid ingången till den västra flygeln står ett bord som rämnat, ett gapande skred delar bordets yta. Skulpturen kallas Fallstudie/Vagga, och bordet klyvs så även av sin titel. Som ofta när det kommer till bra konst träder tematikens motsats fram i tystnad, som en eftertanke och fråga: vad innebär det att inte ha ett hem?
Skulpturerna i Berit Lindfeldts utställning kommunicerar vackert sinsemellan och skapar en övergripande berättelse om att vara sitt eget hem, en boning i oss själva.
Emma Warg
Foto: Magnus Bons. Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 14 mars – 26 april 2020. (För närvarande stängd till och med 6 april.)
