Tre spetsiga containers sticker upp ur sanden (övre bilden). Det är som om havsgudens Poseidons treudd spolats upp från Nordsjöns djup och blivit begravd längs den milslånga sandstranden vid Oostendes kust. På containerna står det ”Triton” med vita bokstäver. Enligt grekisk mytologi är det namnet på Poseidons son som var hälften människa, häften fisk och som styrde vågorna genom att blåsa i ett snäckskal. Kanske har den estniska konstnären Flo Kasearu sett Disneys version av ”Ariel” för där har Disney som vanligt varit kreativa med historien och låtit Trition bli kung över haven med treudd och allt. Kaserau som tidigare arbetat med frågor kring global ekonomi har döpt verket till ”Coast to Coast” för det handlar såklart snarare om den globala containertrafiken, som är en viktig ryggrad i världsekonomin, än om grekiska gudar. Lite ironiskt är det förstås att Trition också är namnet på ett Sverige baserade riskkapitalbolaget som förutom att ha fingrarna med i en hel del europiska bolag även är delägare i vårdföretaget Carema. Kanske ska man tolka ”Coast to coast” som att idén om den globala tillväxten har lidit skeppsbrott och spolats upp på stranden?
Det är fjärde gången som skulpturtriennalen Beaufort arrangeras längs Oostendes kust. Om man jämför T.R.A.C.K. med Beaufort så finns det stora skillnader. T.R.A.C.K. är baserad i stadsrummet och inne i byggnader. Verken består i många fall av installationer och videos. I Beaufort är verken istället utplacerad längs kustlinjen och tillgängliga dygnet runt. Det rör sig om traditionella offentliga skulpturer i stort format, i material som sten, järn och trä. I Gent är det visserligen långt mellan konstverken men ändå överkomligt att nå dem med cykel eller till fots. I Beaufort är det spårvagn som gäller. Spårvagnen går längs hela kusten och det finns tydligt utmärkt på kartan vilka hållplatser man ska stiga av på för att nå konstverken. För bara 5 euro kan man dessutom köpa ett dagkort som gäller på all lokaltrafik.
Flo Kaseraus containerverk ligger vid hållplatsen Duin en Zee i Oostende. I närheten ligger också Nick Ervincks åtta meter höga gula skulptur på toppen av en sanddyn. Det är en organisk skulptur som påminner om eldsflammor, vågor eller en korall som sträcker sig upp mot ljuset. Från Duin en Zee tar du sedan spårvagnen i riktning mot Kokke och stiger av vid Aan Zee och gå ner till strandpromenaden. Här har Jeppe Hein placerat ut vad han kallar modifierade sociala bänkar (mittbilden). Det är vita träbänkar som Hein har plockat isär och sedan satt ihop i nya intressanta konstruktioner. En del av dem kan man sitta på medan i andra fall har funktionen fått ge vika för ett mer estetiskt uttryck.
Om vädret tillåter kan du ta av dig skona och vandra några kilometer längs sandstranden med Nordsjöns vågor susande i öronen mot Konjienpad. När jag gick längs stranden kom jag att tänka på slutscenen i filmen ”Apornas planet” (orginalet från 1968). Scenen där Charles Heston rider längs stranden och bakom en krök hittar Frihetsgudinnans huvud. Nu är det inte frihetsgudinnan som jag hittar utan en stor mörk vågformad struktur som höjer sig över sanddynerna. Det är Marc Casagrandes ”Sandwurm”, en byggnad av flätade grenar som påminner om en boaorm som just svalt ett stort byte. Man kan gå in i ormens mun och komma ut vid svansen. Inuti i ormen uppstår ett behaglig, lekfullt ljus när solen strålar genom flätverket och sanden känns sval och len kring fötterna. Det är ett rofullt nästan religöst rum som Casagrande byggt upp vid stranden.
En annan skillnad mellan T.R.A.C.K och Beaufort är att här står konsten ofta ensam bland sanddynerna. Det finns inte så mycket andra intryck runt omkring som kan störa, vilket det ofta finns i stadsrummet. Nackdelen är förstås att det inte blir så mycket av dialog mellan landskapet och skulpturerna utan konstverken framstår som solitärer. Ibland känns de lika främmande som ett huvud av frihetsgudinnan på stranden. Från Casagrandes sandorm vandrar man längs en stenlagd gång in mot De Haans centrum (nedre bilden). Här finns Bernar Venets konstverk ”216.5 ARC X 21”. Titeln borde betyda att verket består av 21 stycken bågar med 216.5 graders vinkel. Som många av skulpturerna i Beaufort är bågarna nästan monumentala, gjorda i järn som rostat och som kommer att fortsätta frätas sönder av salt och vind så länge de står kvar.
Om man nu i stället väljer att ta spårvagnen åt det andra hållet, mot de Panne, kan man hoppa av vid Sint-Laureins station där Magdalena Abakanowicz uppfört verket ”Two Corten Armours”. Det består av vad som liknar två fantasifulla gigantiska hjälmar gjorda i rostig corten stål som begravts i sanden. Med lite fantasi kan man föreställa sig att det finns ett par uråldriga krigare begravda långt därnere i sanden redo att väckas till liv igen. Jag förmodar att någon regelbundet måste gräva fram många av skulpturena längs kusten så de inte försvinner bland all sand som driver omkring i blåsten.
En bit från Abakanowicz hjälmar ligger i alla fall St. Therese kapellet där Adrian Ghenie har hängt upp ett självporträtt av sig själv som Darwin. Målningen känns som det svagaste av alla de verk jag hann ser i Beaufort och jag förstår inte heller hur det passar in i konceptet, varken när det gällde placeringen eller utförandet. För om jämför Ghenies målning med Ivars Drulles två stora trattar nere vid havet så framstår Ghenies självporträtt som en gökunge i sammanhanget. I Drulles enorma vita trattar kan besökarna lyssna på havets vågor vilket är passande eftersom havet ständigt återfinns i bakgrunden som en ljudkuliss när man besöker de olika konstverken längs stranden. Besökarna har många fina konstupplevelser att förvänta sig bland Oostendes sanddyner. Men man ska kanske inte heller underskattta de hårda konkurrensen från det mäktiga havet och de milslånga sandstränderna när det gäller besökarnas uppmärksamhet.
Adress: Oostende, Belgien
Utställningen pågår under perioden 31/3 – 30/9
Marhias Jansson (text), Beufort04 (foto)
