Peter Bergman har för vana att emellanåt visa grupputställningar med konstnärer som kan vara nog så kända utomlands, men som helt eller delvis saknar en relation till den svenska publiken. Det är ett lovvärt initiativ, speciellt som huvudstadens utställningsbesökare kan vara nog så svårflörtade när det gäller konstnärer som inte tillhör hemmalaget. “Be With Me” är en utställning med verk av tre konstnärer – Varda Caivano, Laure Prouvost och Gerda Scheepers – som var och en för sig tar sig an den modernistiska konsthistorien. I sig är det inte uppseendeväckande; modernismen är numera en flitigt anlitad snuttefilt, alternativt hatobjekt, för alla konstnärer ur den yngre generationen. Kanske till och med modernismkritiken tappat udden på senare år. Man kan inte sparka in hur många öppna dörrar som helst. Men “Be Wih Me” tar sin utgångspunkt i ett annat förhållningssätt till modernismen än den schablonmässigt kritiska.
Varda Caivano och Gerd Scheepers använder sig av modernismens yttre formspråk för att skapa lätt igenkännbara former som ändå fyllts med ett ominöst innehåll som vittnar om sönderfall och ett nära förestående sammanbrott. Den estetiska funktionaliteten trampar medvetet vatten och når aldrig fram till den oomtvistliga upphöjdhet som de modernistiska förlagorna besitter.
Utställningens mest egenartade bidrag levereras av Laure Prouvost (bilden), som ger sig ut på en sällsam irrfärd i konceptkonstens fotspår. Någonstans i bakgrunden anar man Paul McCarthys klassiska videoverk “Painter”, där konstnärsmyten levs ut i sin absurda förlängning i en hedonistisk malström. Laure Prouvost utgår även hon från konstnärsmytologin, vilken i hennes fall är den cerebrala konceptuella konstnären som från sin position i oändligheten låter sina obskyra budskap singla ned över den intet ont anande konstpubliken. I Prouvosts verk faller dock det teoretiska bygget samman i en hög, och de estetiskt oklanderliga konstruktionerna strandar i ett myller av planlösa handlingar, fritt svävande objekt och halvt genomförda åtbörder.En svåröverträffad höjdpunkt är enminutersvideon där Prouvost kommenterar verket som symboliserar hennes egen farmor/mormor. “Mjukt” och “tungt” på en och samma gång är Prouvosts karakteristik av den inlindade skräphög vi stumma betraktar. Lysande är bara förnamnet.
Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 18/2 – 24/3
Anders Olofsson (text), Peter Bergman (foto)
