Tjuvholmen. Förr i tiden hängde man tjuvar och mördare här. Idag hänger man istället konst. När de gamla hamnkvarteren nere vid Oslofjorden skulle exploateras fick ett byggbolag köpa marken till ett bra pris av kommun om man som motpresentation byggde ett museum. Resultatet blev Astrup Fearnleys nya museum ritat av den berömda arkitekten Renzo Piano. Precis vid vattnet ligger det karaktäristisk välvda glastaket som knyter samman de tre byggnaderna. En för den permanenta samlingen, en för tillfälliga utställningar och slutligen en för administrationen. Det är inget nytt Guggenheim som Piano har skapat utan en lågmäld byggnad med trä i fasaden som ska åldras värdigt av sol, vind och vatten som ett gammalt hamnmagasin De silverfärgade stålbalkarna med sina vajrar ska associera till segelbåtar som seglar förbi ute på Oslofjorden. Renzo Piano har angett konstmuseet Louisiana som en viktig inspirationskälla. Även där är det snarare samspelet med naturen och den omkringliggande miljön som är det centrala än en djärv nyskapande arkitektur som sticker ut från mängden. För Renzo Piano är museet snarare en plats än en byggnad. Hit ska man komma för att vandra längs stranden, kanske bada i badviken bredvid museet, strosa omkring i skulpturparken och så klart se på konstutställningar. Tjuvholmen är en helt ny stadsdel i Oslo som förutom museet innehåller hotell, lägenheter, restauranger och många gallerier som har hittat hit och därmed skapat ett nytt naturligt konststråk.
”To Be With Art Is All We Ask” är namnet på premiärutställningen i det nya museet. Det är museidirektören Gunnar B. Kvaran som curerat utställningen utifrån Astrup Fearnleys egna samlingar. Redan vid ingången möter man Takashi Murakami 3-meters flicka (nedre bilden), en enorm Mangafigur som fungerar som en introduktion till en utställning där konstnärer som Jeff Koons och Damiens Hirst är de största fixstjärnorna med sin ofta provocerande och sensationssökande neopopstil. Renzo Piano säger att han inte velat bygga någon vit kub, nu är visserligen väggarna vita och golvet i grå betong, men någon kub är det inte. Utan det är finns en hel del sneda vinklar, etager och spännande rum där man kan hittta konstverk som Maurizio Cattelans verk ”Now” (övre bilden) som visar en öppen kista med en död människa i. Även om en stor del av samlingen bygger på konstnärer som skapat en hel del uppmärksamhet under sin karriär, är det lite orättvist att bara fokusera på dessa. Samlingarna innehåller så mycket mer. Bland annat en hel del kända fotografer som Cindy Sherman, Richards Prince och många tyska fotografer som Thomas Struth, Candida Höfer och Thomas Ruff. De senaste åren har museet även köpt in en hel del kinesiska samtidskonst, som fått en egen avdelning i utställningen. Det rör sig främst om videoverk som visa på en rad skärmar längs en korridor av konstnärer som Qui Anxiong, Yang Fudong och Kari Xuan.
Att man valt att öppna med en utställning som bara består av konstverk ur samlingarna beror på att det egentligen är museet som står i fokus. Arkitekturen är det nya konstverket som ska locka besökarna till Astrup Fearnley. Visst har Renzo Piano lyckats skapat en möteplats för konstpubliken, men det är snarare miljön, stämningen och upplevelsen av vattnet, ljuset, och människorna jag främst kommer ihåg och inte själva arkitekturen. Museet är som sagt ganska lågmält om man t ex jämför med Oslooperans monumentalt vita byggnad längre in i Bjørvika. Men det är som med Louisiana i Danmark, man lär inte besöka Astrup Fearnley bara för att se på konst utan lika mycket för att vandra i skulpturparken, njuta av solen, vinden och vattnet. För egentligen är det ganska tråkig med museum som bara består av en byggnad för konst. Det är något som Renzo Piano har insett och tagit fasta på. Konsten är bara en del av en lyckad konstupplevelse, miljön, människorna och omgivningen är minst lika viktig..
Adress: Strandpromenaden 2, Oslo
Mathias Jansson (text), Astrup Fearnley/Nic Lehoux (foto)
