Den amerikanska porträttfotografen Mike Disfarmer, som levde och verkade runt förra sekelskiftet, föddes Meier – mjölkbonde på tyska – men bytte namn till Disfarmer – ungefär o-bonde – som för att tydligt manifestera ett avståndstagande och brott mot sitt ursprung och familjenamn. Han var dessutom övertygad om, och påstod, att han som spädbarn förts till sitt föräldrahem med en tornado, och att han alltså inte kan ha vuxit upp med sina biologiska föräldrar.
Åsa Schagerströms bildberättelse ”Urmodern”, en serie broderier som även har sammanställts till bok utgiven på Syster förlag, handlar också om brott med ursprung. Schagerström, före detta Grennvall, är serieskapare och jämte namn som Mats Jonsson en förebild för många inom svensk serieteckning med utgångspunkt i självbiografiska manus och en mer grovhuggen tecknarstil.
I ”Urmodern” tar hon broderiet ett steg längre, från att tidigare ha prytt bokomslaget, till att hela inlagan består av broderade teckningar. Handarbetet understryker förstås det kvinnohistoriska temat, och utställningen på Handarbetets Vänners galleri är planerad att avslutas med en syjunta, ett gemenskapande och kunskapande forum som av kvinnoforskaren Louise Waldén identifierades som dold kvinnlig offentlighet snarare än, som det länge ansågs vara, ”förspilld kvinnokraft”.
Åsa Schagerströms förra bok ”Deras ryggar luktade så gott” handlade om en problematisk uppväxt med känslomässigt kalla föräldrar och en dotters frigörelse från den påtvingade relationen (man väljer som bekant inte sina föräldrar), och det stigma den erfarenheten medför i ett samhälle där kärnfamilj är norm och ideal. “Urmodern” kan läsas mot denna bakgrund, som en fortsättning på samma berättelse. Denna gång i form av sorgeprocess och bearbetning i ett icke-linjärt narrativ som bygger på ”enrutingar”. Men den kan också ses som helt fristående från tidigare arbeten, och omfatta andra erfarenheter som till exempel exil eller adoption. Det centrala är förlusten av länkar bakåt i tiden, och frånvaron av känslan av samhörighet med andra.
Trädrötter är en återkommande bild, en välbekant allegori som härbärgerar idén att tillhörighet är kopplad till jord. Men människan har fötter, inte rötter, som det heter, och tillhörighet och ursprung kan lika gärna förstås som något som är socialt förankrat. Berättelsens huvudperson, ”den första mamman”,
”generation noll”, kan läsas som ett eko av historiens alla stigmatiserade (lämnade, utkastade, ensamstående, och så vidare) och ensamgjorda kvinnor, eller tyvärr i en mindre välvillig läsning, som en isolerad röst som saknar just det kollektiva minnet.
Om Mike Disfarmers namnbyte och påhittade narrativ framstår som ett sorgligt men också uppiggande, argt och lösningsorienterat grepp, så är Schagerströms bildsvit mer uppgiven och depressiv. På ett sätt som dessutom tangerar det reaktionära, inte bara genom upprepningen av människogestalter med växtrötter, utan även i sin misstro till kommunikation
(”jag har tappat hoppet om och intresset för all slags kommunikation”) och uppgivna textrader som kulminerar i påståendet ”gemenskap är bara en illusion”.
Det kan på många sätt vara stärkande och trösterikt att ta del av en omsorgsfullt berättad sorgesång – att skildra tunga och svåra saker har varit kännetecknande för Schagerströms utgivning de senaste 20 åren, långt före #metoo. Men i en nästa episod, kunde det gärna göras utrymme för glimtar av hopp.
Maryam Fanni
Foto: Åsa Schagerström. Handarbetets Vänners Galleri, Djurgårdsslätten 82. Utställningen pågår 3 december 2019 – 25 januari 2020
Utskriftsvänlig version
