Jag sätter mig för att skriva om Anton Henning och tänker i mitt stilla sinne, vad finns det att skriva? Man borde kanske snarare fråga sig själv vad det inte finns att skriva om Anton Henning? Eftersom Hennings verk och den extensiva presentationen på Magasin 3 refererar till stora delar av konsthistorien känns mängden olika tolkningar och teoretiska referenser överväldigande. Därför har jag valt att belysa de olika aspekter av hans arbete som för mig känns mest relevanta. Sedan kan varje läsare själv utforska utställningen och spela ett ganska så kul ”vem är vem i konsthistorien”-spel i samma veva.
Det enda ord med vilket man kan beskriva Anton Hennings verk på Magasin 3 är Gesamtkunstwerk eller allkonstverk. Med medier som sträcker sig från målade fönster á la gotisk kyrka till interiörer, skulptur, installation, videoverk och kanske framför allt måleri, så får man som betraktare snart vika för den övermäktiga kraften av Hennings värld. Trots avsaknaden av musik eller ljud (förutom det lilla man hör av videoverken), vilket gör referenserna till Gesamtkunstwerk mindre wagnerianska så är det tydligt från det ögonblick man träder in i utställningen att det handlar om en näst intill total helhetsupplevelse. Henning inkorporerar även betraktaren själv i sin salong där mitt inträde i salongen för att utforska den närmare gör mig själv till en del av utställningen. En metablick skapas och ger ytterligare djup till en redan mångbottnad utställning. Samtidigt är salongen en tydlig kommentar till 1800-talets salonger där konsten täckte väggarna från golv till tak och intellektuella (män) möttes för att diskutera och debattera.
Som jag tidigare nämnt är referenserna till konsthistorien många. Skisserna från 2010 är som ett kärleksmöte mellan Picasso och Miró. Francis Bacon, Marcel Duchamp, Henri Matisse och Georges Braque är bara några ytterligare exempel på konstnärer som Anton Henning kontinuerligt refererar och adderar till, kärleksfullt exponerar, samtidigt som han alltid lägger till ett extra lager och behåller sin alldeles egna och egensinniga stil. Skulpturerna som framför allt trängs på utställningens undre plan är ofta abstrakta former med blanka ytor som för tankarna till Constantin Brancusi. De är ofta taktila och när man navigerar mellan de ganska trångt utplacerade verken är respekten för konstnären och utställningsvakternas vakande blick det enda som hindrar en från att röra vid, och bli ett med, skulpturerna.
Anton Hennings Pin-Ups är också en av de aspekter av utställningen jag har valt att nudda vid här. Voyeurism är ett återkommande tema hos Henning och i de bilder som heter Pin-Ups är den nakna kvinnokroppen det centrala temat, och finns att beskåda i ett antal olika variationer och med olika tekniker. Kanske mest berörande är den serie som finns på det undre planet och som mest påminner om Francis Bacon rent stilmässigt. Här ser vi kvinnokroppen i olika grader av abstraktion och med ofta obehagliga attribut som armar och lemmar förvandlade till gapande munnar som sväljer de egna kropparna. Det är som att representationen av kvinnan, ofta stagnerad trots många futila försök att återta den helt enkelt äter upp sig själv. Att Henning är man och besitter en maskulin blick känns här inte helt självklart. Jag blir både glad och hoppfull på samma gång.
Pin-Ups är bara ett av de otaliga exemplen på den mångbottnade och humoristiska blick Anton Henning nyttjar. På Magasin 3 kan man uppleva ett konstnärskap utöver det ordinära och utställningen är väl värd åtminstone ett besök.
Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 7/9 – 9/12
Johanna Theander (text), Courtesy: Anton Henning / VG-Bildkunst (foto)
