Det är en grovkornig dag. Den borde störta in genom det stora fönsterpartiet i ateljén men tvekar så där som ljuset kan göra om senhösten.
Martina Müntzing räcker mig en kopp thé och vi båda släpper thépåsarna på golvet när hetvattnet har fått rätt färg. Jag ser det som en motståndshandling. Det här är inte ett rum som det kontinuerligt plockas undan och sopas i. Här finns inget utrymme att komma undan måleriet med hjälp av konventioner. Hit in når inte de strukturer som underordnar skapandet.
Det som är mitten av Martinas målningar är mitten också i mig. Jag söker efter den som efter en öppning, dold bland penseldragen vars känslighet och exakthet verkar motsägas av den kraft med vilken de utförts. Motstridigheterna banar väg för ljusets skiftningar med vilka Martina avbildar livets tyngd i kroppar.
I konsten söker jag ofta alldeles för ihärdigt efter det som går sönder. Det känns som om jag måste sluta med det. Måleriet jag ser runt omkring mig i Martinas ateljé reser sig majestätiskt ur kaoset som för att visa mig något jag aldrig tidigare sett.
Hur kan jag känna igen något jag aldrig förut sett?
Tålamod är ett av mina favoritord, ordet har liksom både kropp och skugga. Martina målar med febril möda alltid färdigt, tills målningarna tar slut. Utan att upphöra.
Barnen på målningarna är på väg att bli stora. Måleriet bryter sig in i tiden för att fånga förändringen när den sker. De åldriga träden hejdar förloppet, de står stadigt i den flammande jorden. Björkstammarna står emot tiden, med sin tunna näver, sina utväxter och gäckande skåror.
Det går att döda björkar genom att skära ett snitt och riva loss nävern runt om hela stammen. Jag vet inte exakt hur långt snitt som krävs för att björken ska dö men jag tror att det räcker med ett par decimeter. Det viktiga är att nävern avlägsnas hela vägen runt om. Under det yttersta, mycket tunna lagret är björken våt och ljus och doften gör att man vill slicka på trädet.
Jag betraktar Martinas träd så länge att jag till slut tycker de tittar tillbaka på mig. Träden ger barnen skydd och något att luta sig emot. Deras hår är så verkligt att jag slutar undra hur det är möjligt att måla så. Jag lyssnar istället efter vinden i grenverket. Upptäckten av den svaga fläkten i ett par hårstrån gör att jag försöker höra suset mellan stammarna i en målad skog.
Rytmen i penselföringen förändras hela tiden, tempot stegras och sjunker. Färgerna sträcker sig efter sin mättnad. Skymningen faller rakt in i en omkastningens plötslighet. Lika rosa som bakom mina ögonlock är minnet av den där tiden när det mjukt skära kunde tätna och bli obegripligt lila. Takten slås sakta av, målningarna stillnar och de ungas hud omsluter sina kroppar medan blickarna söker sig bortåt och inåt.
De har fått syn på något annat, något bortom familjen och hitom sig själva. Vuxendomen som hägring och löfte om att bli en färdig person krockar med den vuxna betraktarens insikt om sin egen oavslutadhet. Målningarna kapslar in en pågående tillblivelse genom sina motiv, i tysta samtal med sin betraktare.
Sorgen efter Lasse gör det svårt att tänka kring Martinas målning av dem båda. Dubbelporträttets förlaga är Richard Bergs Nordisk sommarkväll som rymmer den längtan efter sommarens varma släpljus som måste hållas bortträngd för att man ska orka nu. I Martinas målning Farväl till en utsikt är solen bakom molnen och ljuset silas jämnare, den lätt blånande sjön och den vita himlen kommer aldrig att förändras. Färgränder faller genom duken och Martina spanar ensam över till den andra sidan. Lasse håller sin blick på Martina, för alltid och aldrig mer. Himlen är inte blå och kommer inte att bli det.
Martina har alltid målat sin familj, uppriktigt har hon mätt ut avstånden. Familjens tysta glädje och överväldigande ensamhet. När jag betraktar hennes målningar fylls jag av den orubbliga tilliten till betraktaren. Det biografiska härbärgerar det allmänmänskliga; det jag får syn på är min egen pågående ensamhet och längtan. Människorna i målningarna är i oupphörlig förvandling och den bortre gränsen för döden är livet.
Martinas målningar håller ihop så att jag får lov att rämna.
Emma Warg
Foto: Mathias Johansson. Martina Müntzings utställning på CF Hill pågår 2 december 2020 – 9 januari 2021
Utskriftsvänlig version
