Wim Wenders film ”Anselm” gestaltar Kiefers konstnärliga värld i storslagna bilder. Allting har väldiga mått och ödesmättad betydelse. Wenders kamera glider genom enorma installationer i det sydfranska landskapet, den panorerar rangliga spökstäder och underjordiska gångar. Vi ser Kiefer cykla omkring i sin hangarliknande ateljé, hur han sätter eld och häller ut flytande bly på sina målningar.
Ändå är detta långt ifrån någon dokumentär, utan mer en iscensatt skildring av en av vår tids starkast lysande konststjärnor under arbete. Och filmens stora styrka är just hur Wenders låter sina underskönt taktila bilder tala själva, utan berättarröst. Hur de bildar en associativ kedja som lyfter Kiefers metod och underliggande filosofi. Pånyttfödelse genom förödelse.
Det börjar bland gipsskulpturer av långklänningar som viskar och väser. Gudomliga väsen i världslig skrud, dammig levande materia. Även Kiefer själv pratar tyst eller, snarare, tänker högt de få gånger han över huvud taget säger något.
”Myten är ett annat sätt att förstå världen”, är en typisk sådan enrading. Och en god sammanfattning av såväl Kiefers process som Wenders presentation av den. ”Anselm” visas både i 3D och 2D, men alltid med ett krispigt atmosfäriskt ljud. Vi hör de mytomspunna poeterna Ingeborg Bachmann och Paul Celan läsa egna dikter, viktiga hörnstenar för Kiefer.
En yngre släkting till regissören spelar konstnären som pojke, och konstnärens egen son agerar en ung Kiefer. Effektiva, men överutnyttjade grepp som levandegör denna suggestiva saga, där konstmarknadens roll och funktion i Kiefers storhet helt lyser med sin frånvaro.
Vill man ändå sätta megalomanen Kiefer i perspektiv rekommenderar jag ”Perfect days”, en annan film av Wenders på repertoaren just nu. En lågmäld skildring av en tystlåten man som städar offentliga toaletter i Tokyo.
Magnus Bons
”Anselm” har premiär 1 mars 2024 på utvalda biografer runt om i Sverige.
