När Annika von Hausswolff under rubriken RAZZIA (nu liknar vi varandra och har gjort oss ett beläte: förlika er med allt som är en bild) visar nya verk rör det sig, kanske något oväntat, inte om hennes egna fotografier. Hon har i själva verket inte tagit en enda av bilderna, som egentligen inte är regelrätta fotografier utan arkivbilder överförda till emalj. I några fall handlar det om papperscollage av fotografiskt material kombinerat med monokroma färgytor i en för von Hausswolff typiskt beigerosa ton.
Som betraktare känner jag mig både hemmastadd bland de nya verken – och som på obruten mark. Visst ger bilderna vid första anblicken ett ganska främmande intryck; de bleksiktiga och disiga snapshoten är förhållandevis små och i en helt annan teknik än den von Hausswolff använt tidigare. Men det rör sig om en bedräglig olikhet, för mycket är sig likt sedan tidigare. Den beigerosa färgen i collagen blir till ett slags koncentrat av von Hausswolffs välbekanta draperier, och som hon tidigare associerat med sin mammas underkläder. Här skapar färgen ett annat personligt sammanhang och blir till ett tecken för konstnären själv – ett intryck som förstärks genom att motiven i collagen framstår som ett slags von Hausswolffska urbilder.
Här finns schäfern, som visserligen fått sina ögon våldsamt bortkrafsade direkt i pappret, och här finns flickan som liknar konstnären, visserligen delvis dold bakom en täckande rorschach-blobba. Se där två ikoniska figurer hos von Hausswolff, fast i ny tappning. Och ändå, collagen utsöndrar en påtaglig frånvaro och en saknad efter det egenproducerade fotografiet. Utställningens allvarsamma ton bär på kännetecken av ett sorgearbete.
Eller som resultatet av ett kritiskt reflekterande, på djupet, av platsen som von Hausswolff utvecklat och utforskat i sitt konstnärskap. De nya verkens blankt emaljerade ytor innehåller bilder från brottsplatser och interiörer, med eller utan mänskliga gestalter och blixtrande ljussken. Allt detta är också välbekanta ingredienser. Två collage i större format inleder utställningen, och framstår här som nyckelbilder med en ambition att sammanfatta verksamheten hittills. Bilderna för fram själva seendet som en central aspekt av von Hausswolffs konstnärskap, i en nästan övertydlig men samtidigt suggestiv exponering av fotografens aktiva och selektiva blick.
Det ena collaget framställer ett konstgjort ögonpar betraktade under lupp, det andra en grupp män som, å yrkets vägnar tycks det, samlats runt ett brottsoffer. Den mördade kvinnan ligger på mage i gräset, på samma sätt som i von Hausswolffs genombrottsbilder. Men är det i första hand en brottsplats som fotot skildrar? Är det verkligen den främsta anledningen till att von Hausswolff valt ut just denna bild? Kanske är det vi ser egentligen en rekonstruktion av fotografiet självt. Och det som bilden framställer en sorts utgrävning av den fotografiska processen? Vad rymmer fotografiet, och vad bortser det ifrån?
Frågor som dessa blir aktuella genom von Hausswolffs grepp. Och, om man använder en bild för ett annat syfte än det ursprungliga, finns bildens första undersökande fråga ändå med på ett hörn? Von Hausswolff har bevarat det som kanske fortfarande är bildens närmaste anknytning till verkligheten utanför – fotografens markeringar av punkterna där bilden ska beskäras. Också dessa färgade i beigerosa. När ögonblicket som fastnat på negativet för länge sedan mist sitt betydelsesammanhang blir dessa spår avgörande för hur fotografiet ska tolkas. Det är spåren och inte bildens motiv som bestämmer vad fotografiet betyder.
Verkets titel är The Photographer – och pekar tydligt tillbaka på processen som lett fram till bilden. Och utställningens titel RAZZIA, den talar väl om att något tagits i beslag. Bilder, i det här fallet. Bilder som beskriver sin egen verklighet och tillkomst, som glider och skaver en aning. Von Hausswolff har alltid lyckats sätta titlar som tillför en viss associativ beskärning. Ord som öppnar bilderna i en tänkt riktning.
I gallerirummet finns också ett antal objekt utplacerade i vitriner. Det är förbrukade avmaskningsramar för mörkrumsarbete – nu ett slags museiföremål som påminner om en föråldrad teknik. Deras vita ytor lyser, inga bilder täcker dem. Von Hausswolff benämner dessa ´minnesmaskiner´.
Magnus Bons
Foto: Andréhn-Schiptjenko
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Utställningen pågår 20 augusti – 26 september 2015
