”En annan tid.” Orden träffar mig direkt. Konstnären Anna Sjödahls bildvärld är ”från en annan tid”. Påstår en samtidsintroduktion.
Protesten vrålar till inom mig. Vad är det ni inte ser? Inte förstår? Anna Sjödahl är pionjär! Var och är! Inom mig ringer hennes ord: ”Jag trodde jag skrek, men jag måste ha viskat.”
Men när Sjödahl för 50 år sedan fäste sitt skri på duken hörde vi och stämde in. I målningen Vår i Hallonbergen, 1972, tjänstgör Munchparafrasen av Skriet hos kvinnorörelsen. Ett desperat, ångest- och protestskri för att bli hörd, sedd, riva ramar, strukturer, förtryck. Befrielse! Slagordet, det personliga är politiskt!
Anna Sjödahl, en generation äldre än jag. Men erfarenhet, igenkännande, protest – inte ålder – var bärande i 70 talets kvinnokamp. Och klaustrofobiskt sluter sig instängdheten i Vår i Hallonbergen. Färgvibratot störtar väggarna mot upplösning. På golvet sitter ett orörligt, stadigt guldblont småbarn.
I All denna jävla lycka visas Anna Sjödahls (1934-2001) mångfacetterade konstnärskap. En platsvarierad utställning som 2021 vandrat från Mjellby, Uppsala, nu till Norrköping och med avslut i Skövde. I Uppsala steg retrospektiven fram stilla som ett kammarspel. Norrköping breddar, lyfter och fördjupar kraftfullt kvinno-, samtids- och framtidsperspektivet i spatiösa salar. Och i textilapplikationen Var Dag Lever, 2020, går Åsa Norman i dialog med Sjödahls erfarenheter som kvinna, mamma, konstnär.
Anna Sjödahl, en stridbar samhällsdebattör. Konstnär, lärare, professor, kritiker, aktivist. Med skarp och orädd blick på patriarkala maktstrukturer och teknik. Hot mot miljö och natur. Träffsäker vass humor. Kunnigt jonglerande med konsthistorien. En fyrabarnsmamma som går Mejan, 1953-64. Kämpande för konst och liv utan barnomsorg och ateljé. Gestaltar livet i en mix av vardagsrealism med existentiell undertext. Det lilla i det stora. Skeden i Vision och möda, 1967-69, ett verktyg att gripa evighetens horisont.
Utställningen Var dags liv: Mitt alternativ, 1973, är Anna Sjödahls statement och genombrott. En bredsida mot ateljéförsedda manliga konstnärsgenier. Konstnären och mamman med ansvar för barn, hem, försörjning, placerar målningarna i den vardag de tillkommit. Rufsar till galleriet med barnkläder, teckningar, en överfull byrå och obäddad säng. Verket blir en av de första installationerna i Sverige.
Populärkulturens hjärta ingår i tidens ikonografi. Sjödahls fylls med kval, krav och drama. Köttigt anatomiskt och blodigt rött. Mammahjärtat – otillräckligt. Madonnasymbolen – genomstungen av bönande griphänder. Och i Kyssen – eller att äga, 1972 slits ett blödande hjärta ur en uppskuren bröstkorg.
Bord, symbol för makt, konflikt och synlighet. I den mäktiga manifestationen The Dinner Party, 1973-78, ger konstnären Judy Chicago hommage och rättmätig plats till 999 kvinnor vid historiens bord. Men redan 1967-69 gestaltar Anna Sjödahl skulpturalt Dukat bord. Från Köket, i akrylplast. Vitt bord, svarta underlägg, tio kuvert. Stramt brutna servetter. Bländvita. Suveränt seglande över bordsytan. Bortom köksslit, disk och tvätt.
Uppdukningen återkommer i Frukost i det gröna, 1969. Varje servett är ett unikt, svidande vackert objekt. I målningen Död beslutas, 1972, är endast den vita duken utbredd. Tio stela, tomma stolar vaktar bordet. I bakgrunden sjunker ett hjärta ner i havet. I förgrunden syns bakdelen av en knäskrubbande städerska. Plötsligt slår det mig, är inte hjärtat ett uppstigande hopp? Antyder inte skurhinken att makten är på väg att skuras ut?
1980 på Liljevalchs deltog 28 konstnärer i Vi arbetar för livet, Sveriges första kollektiva kvinnopolitiska utställning. Rumsliga installationer med olika tema. På vit lakansväv målar Sjödahl scener ur kvinnoarbetslivet, slitsamt, lågavlönat med glimtar av solidaritet. I Ängeln i vården breder hemsamaritens stora vita och svarta vinge sig över den skröplige. Då hängande som banér, når verken nu från golv till tak i konstmuseets sal. Idag stavas temat hemtjänst och pandemi. Katalogomslaget pryds av Anna Sjödahls målning Konstnären som tonårsmorsa, 1979. Ungarna har växt och ett Picassosplittrat kvinnohuvud kämpar för att hålla koll.
Återseendets glädje, kamp och kris väcks i mig. Vi har gått våra vägar. Nu ser jag nya eller kanske bara tydligare andra sidor av Anna Sjödahls konstnärskap. Teckningar med tunna, darriga, sköra, sega linjer. Direkta, nära, intima. Privata likt känslor på dagboksblad. Och möter hennes sökande, öppna, associativa livsberättelse i boken Civilisationens pris.
Landskapsmålningar från 80-talet överraskar med färgrikedom och svepande rörelser. I Dalens ljus, 1982-90, strömmar en milt sjungande glädje emot mig. Anna Sjödahl, jämför själv ”det ombonade”, med ”ett lummigt grönskande sommarlandskap”. Och en oförställd ömhet jag nu uppfattar, kallar hon ”omslutande” likt ”mjuka barnkinder, lena ord, små små händer”. Tyst smyger kärleken till barnen genom landskap ofta genomkorsade av okända, försvinnande vägar. Vinddriven snö, 1988, virvlar av rörelse och snökvitter.
I 90-tals serierna Aftonstjärnan och Filmen i huvudet söker sig konstnären bakåt till barndomens välkända, osedda skuggor. Morfaderns fyra ogifta systrar skickades ut i världen. En som nunna. I blyerts på rispapper framträder ansikten. Och ett utskuret vitt, stärkt dok, varierat, vackert, vikt likt servetterna. Döljande och öppnande. Fritt fladdrande och bundet som segel. Fästa också som emblem på spetsbroderade örngott i vit lärft. Barndomsmatriser som ”avgränsar och riktar synfältet”, skriver Anna Sjödahl eftertänksamt.
Men blicken på framtiden är engagerad, kunnig och skarp. I Modellerna mot naturen, 1982 gestaltas konflikten teknik, natur och miljö. I svala färger målar Sjödahl schematiska modeller och ansiktslösa planerare. Spänningsfält och friktion mellan gammal och ny kunskap.
Målningen Aftonstjärnan, Gravid Maria och Agnes, 1992, har ”Anna själv tredje”-karaktär. I ett badkar ligger en höggravid kvinna och ett flickebarn. En kedja av liv. I ett eget urhav. I en egen rymd. Allvarliga ansikten. Öppna blickar. I okänd farkost färdandes på livets oförutsägbara resa. En strimma färg anas långt nedan. En ny horisont?
Hösten 2021 bjuder Liljevalchs in till 100-årsjubilerande. På väggen framför mig hänger Anna Sjödahls Vår i Hallonbergen, som affisch till konsthallens retrospektiv 1999. Intet spår av den banbrytande kollektiva vandringsutställningen Vi arbetar för livet, 1980. Men affischen till publiksuccén De drogo till Paris, från 1988 visas upp. Där 1880-talets kvinnliga konstnärer synliggjordes och tog ett steg närmare konsthistoriens dukade bord. Nu drygt 30 år senare visar Waldemarsudde samma tids konstnärer i Ett eget rum. Om frigörelse, konstnärsroll och nödvändigheten av egen ateljé. Själv tänker jag på Anna Sjödahl.
Linn Fernströms skimrande vackra måleri med oroande undertoner ställs samtidigt ut på nya Liljevalchs+. Det Munchska ångestvrålet går att ana i det stumt uppspärrade gapet på flickebarnet i förgrunden. I rymden fladdrar uppskrämt vilsna fåglar. Titeln är Skriet eller Skrattet, 2021. Ironi? Ambivalens? I målningen Konstnären, 2021, samspelar den paradisiskt prunkande naturen med självporträtt, apa och trollsländor i lycklig färgrikedom. Outgrundligt blickar konstnärsansiktet ner på mig. Tryggt balanserande på hjässan sitter konstnärsjaget i lotusställning, rakryggad, i full närvaro med pensel och palett.
En annan tid? Är det något jag inte ser? Inte förstår?
Annika Nordin
Norrköpings konstmuseum till 27 februari. Utställningen visas därefter på Konstmuseet i Skövde 24 mars – 26 augusti 2022
