Det är sommar och lummigt i Anna Klebergs film och fotografier från Kaknäs djurkyrkogård. Spräckliga solglimtar vilar på skogsgolvet. Ändå känns det befriande att naturen hela tiden leds tillbaka till kulturen. Som så ofta i Klebergs konst uppmanas vi att se något annat än det uppenbara. Nu har hon fördjupat sig i människans förhållande till sina husdjur. Hur ser relationen ut och vad händer när den upphör? Frågan är således helt och hållet social och möjlig att historisera. Domesticerade djur är resultat av en kulturell process. I utställningen finns det till och med en antydan att vi står inför en förändring i förhållandet mellan husdjur och människa. Nu för tiden berör vi tangentbord mer än djur, skriver Kleberg i presstexten.
Kleberg har i tidigare verk inte bara utmanat fotografiska antaganden om det dokumentära, hon har också arbetat fram material som i metamodernistisk anda återvänder till modernismens handgripliga sublimitet. Det elegiska anslaget riktas tillbaka till fysiska objekt och sammanhang, till historia och det konstruerade, snarare än det ”naturliga”. Ofta har det handlat om arkitektur. Det sammanhang hon utforskar i ”Djurkyrkogården” är samspelet mellan sociala varelser. En spekulativ antydning är alltså att vi står inför en radikal omförhandling av ett visst typ av förhållande som utgörs av beröring och omsorg.
Utställningen innefattar 16 fotografier och en film. De intressanta frågor som Kleberg ställer undergrävs tyvärr redan på en formmässig nivå. Visserligen är känslan av ambivalens del av perspektivet, men det räcket inte helt och hållet för att förklara vad som sker. Grundproblemet är att fotografierna koloniseras av ett videoverk som är mycket mer en film än ett videoverk. Fotografierna använder scener från filmen för sina motiv. Detta gör att de riskerar att framstå som dokumentation av ett verk snarare än verk i sig själva. Även om effekten kan ses som en del av poängen blir det bestående intrycket en besvärande platthet snarare än en givande komplexitet. Filmen, med dess rörlighet och ljud, drar girigt åt sig uppmärksamheten. Vi får träffa ett antal kyrkogårdsbesökare som reflekterar över sina förhållanden till husdjur. Det är vackert, eftertänksamt och kanske alltför dramaturgiskt slipat.
Även i utställningens konceptuella upplägg finns det en svårdragen linje mellan ambivalens och en något frustrerande öppenhet. Klebergs intresse för anknytningsteorin är spännande och kanske även viktig. Trots detta är det oklart vart det hela leder. Anknytningsteorin, som utforskade barnets anknytning till modern, formulerades i den brittiska psykoanalytiska traditionen under och efter andra världskriget. John Bowlby hävdade att förhållandet moder-barn var avgörande för subjektets förmåga att utvecklas på ett psykologiskt hälsosamt sätt. Teorin vidareutvecklades sedan av amerikanskan Mary Ainsworth som bland annat definierade en taxonomi för att beskriva barns anknytningar till sina mödrar.
Klebergs film ”Djurkyrkogården” (2014) börjar med ett barn, som vi från fotografierna kan identifiera som ”Joen”. Barnet går omkring runt granarna och gravarna med ett uppstoppat gosedjur som mer för tankarna till Bowlbys kollega, och rival, Donald Winnicott som teoretiserade kring övergångsobjektet. Hur människor har anknytt till djur på ett sätt som kanske liknar barnets anknytning till modern är ett ämne som det för övrigt forskas på, vilket den amerikanska hundtidskriften med det oslagbara namnet ”The Bark” rapporterade om 2012. Utan att med uppsåt vilja provocera finns det dock utrymme att fråga sig om denna anknytning också innebär ett infantiliserande av den (vuxna) människan. Utöver detta skapas det också en konstig situation då husdjurets livslängd är så kort, som en av männen i filmen säger. Vi måste hela tiden finna nya objekt för anknytning. Som en parallell till detta skulle man också kunna öppna för ett helt fält av frågeställningar om det behov av ”gestalter” (fadersgestalt, modersgestalt) som moderniteten verkar ha fört med sig.
För att återvända till Winnicott inbjuder Klebergs verk också till att vi undersöker om djuret skulle kunna vara en ”good-enough-mother”. Denna figur skapas när modern minns sin egen barndom och kan sätta sig in i vad barnet tänker. Det är svårt att föreställa sig att ett djur skulle kunna stå för en sådan hågkomst. Om husdjurets förmåga att ge omsorg sker genom framavlade instinkter, inte reflektion, vad händer då när den gestaltar föräldern?
Det är på många sätt synd att Kleberg inte gått vidare in i tanken om vår anknytning till ”tangentbordet”, och, kan vi lägga till, nätet. Är det egentligen någon skillnad mellan att förhålla sig till ett djur, vars omsorg på någon nivå ändå är automatisk, och vår moderna teknologiska värld? Förmodligen, men detta avslöjas inte genom vaga antydningar. Det handlar inte om att Kleberg borde ge ”svar”, men hon kunde ha vandrat lite längre in i terrängen som hon öppnat upp.
Risken med att Klebergs upplägg är att hennes medialiserade kyrkogård inte ger så mycket mer än ett besök till den faktiska. Det går att erfara en svårdefinierad känsla av något frånvarande och närvarade på samma gång. Det går att vaggas in i en diffus melankoli. Omgivningen är vacker eftersom naturen ”lånar ut” vad vi upplever som värdighet. Men det händer inte så mycket mer. Det blir en kort promenad. På något sätt är det nästan som om allt tar slut innan det hinner börja, bland inristade datum för födsel och död som spänner över en försvinnande kort evighet. Det är bara barnet, Joen, som förmedlar något ”överskott” på mening i denna miljö. Barnet kräver mer, nämligen anknytning och socialisering. Det är genom dessa processer som barnet kommer att förstå en sådan sak som en kyrkogård. I denna uppgift är husdjuret och tangentbord inte mer än hjälpmedel. I andra änden måste en vuxen finnas. Vi har sett ett stort intresse för barnet och djuret i konsten, ivrigt påhejat av vissa filosofiska riktningar. Men det kan väl inte vara föräldrafritt jämt?
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 9/1 – 16/2
Axel Andersson (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)
