Materialets hårdhet och kroppens. Handens mjuka rörelser och glasets genomskinlighet. Och stenen som kan krossa alltsammans. Gränser som överträds, definitioner som ifrågasätts, material som undersöks.
Anna Daučíkovás retrospektiva utställning på Kunst-Werke i Berlin är koncentrerad kring ett fåtal verk, och runt de kontraster och motsatser hon arbetar med i sin konst. Tryck och avtryck – glasets och de sociala reglernas. Det som syns och det som ses igenom. Struktur och destruktion. Kön och gender.
Utställningen delas in av glasväggar; verken är synliga samtidigt och existerar parallellt. Och på samma gång bakom en påtaglig barriär. Några inledande mindre rum med äldre verk, fotografier och korta videor någonstans mellan performance och objekt, leder fram till Daučíkovás nya, och i utställningen centrala, installation Expedition for Four Hands and Accompaniment, 2019.
Framför upplysta glasskivor, balanserande mellan stenar, ser jag tre videoskärmar med närbilder av händer som utför slingrande gester. Instruktioner för bortglömda danser från Kaukasus, läser jag i programhäftet. Händerna klipper också i textil och skär i glas, och deras rörelser blir till gestalter som för och följer, som i en sensuell dans. Händerna leker med och prövar ut vad som kan vara manligt, kvinnligt, mänskligt.
Under 10 minuter bevittnar jag ett episkt drama. Suggestivt och allvarligt, lekfullt och lustfyllt om vartannat. Samtidigt befriande anspråkslöst, som gjort på en eftermiddag.
Daučíkovás video ”On Allomorphing” (2017) var en av mina höjdpunkter på documenta 14 i Aten, och bygger på en liknande mix mellan ett seriöst anslag och absurda inslag. I videon, som också visas på Tensta konsthall tom 22 september, ser jag skor som skjuts in i bokhyllor, händer som skär glas, hur kameran panorerar bokryggar och fotografier av kulturella idoler. Daučíková filmar en äldre kvinnlig konstnär som noggrant beskriver sina enkla geometriska teckningar, och hon visar utsnitt över byggnaden som videon visades i på documenta 14.
Genom Daučíkovás montage korresponderar den strama betongarkitekturen på konservatoriet i Aten med glasskivornas skarpa kanter, med mönstret i en skjorta. Med olika slags kroppar. Hon visar en värld av samhörigheter, av sammanlänkande glidningar. Och där händerna är ett slags ställföreträdare. På så sätt upprättar Daučíková en intimitet gentemot mig som betraktare. Och mellan sig själv och verket.
Magnus Bons
Foto: Frank Sperling/Kunst-Werke, Auguststrasse 69, Berlin. Visas 7 juni – 18 augusti 2019