Anna Camners utställning med den Bowie-inspirerade titeln A plague I call a heartbeat, för övrigt hennes första på Galerie Forsblom, är som att kliva in i något fördolt, intimt, varmt och levande. Ett sorts inre rum. Det är förförande och skrämmande på samma gång. De karminfärgade väggarna bidrar övertydligt bra till att egga och försätta betraktaren i denna stämning. Likaså lyfter det röda inslaget effektfullt fram Camners målningar som veritabla ”objets du désir”.
I Camners måleri hamnar konceptet om skönhet bokstavligt talat under klinisk undersökning; det öppnas, förstoras och blottas i närbild inför våra ögon. Det vackra och behagliga revideras och omdefinieras i takt med att konstnären upphöjer socialt lågklassade kategorier. Det nedvärderade, bortkastade, oönskade, smaklösa, äckliga, eller det som helt enkelt sticker ut från ett strikt binärt klassificeringssystem, blir värdiga ämnen. Eller underlagsmaterial. Camner målar uteslutande på tunna, relativt små och billiga plexiskivor.
Tidigare verk har avbildat ogräs, använda kondomer och djur i olika stadier av förruttnelse. Sedan dess har en förskjutning skett. I den pågående utställningen är motiven fortfarande realistiska men det fiktiva och abstrakta dominerar. De är fantomer ur Camners underliga tanke- och bildmalström. Målade mot en svart bakgrund ser de ut som perfekta hologram eller kristallklara ekon av bekanta företeelser i naturen, vars benämning dock undslipper betraktaren. En viktig detalj i sammanhanget är avsaknaden av människan, eller snarare den mänskliga kroppen. Där den förekommer är dess mänsklighet förtäckt med exempelvis silikonhandskar.
Ytterst är A plague I call a heartbeat en utställning om konstnärens förhållningssätt till hennes medium; om att anta utmaningen att tänja den egna tekniska färdigheten. Camners måleri växer fram genom en långsam och mödosam arbetsprocess, där improvisationen kontrolleras och varje penselstråk beräknas i förväg innan de appliceras med kirurgisk precision och i ett enda tunt färglager på underlaget. Resultatet blir en slät, matt bildyta med en i det närmaste osynlig penselföring. Nog hade detta väckt renässansmästarnas avund. Hennes fantastiska klärobskyr och skuggningsarbete ger målningarna en tromp l’oeil-effekt, som frammanar en uppsjö av sinnesintryck hos betraktaren. Än mer, tekniken får målningarna att bli åtråvärda, begärliga. Så långt från den kantianska ointresserade blicken. Men ack, så oerhört oemotståndligt.
Gabriela López
Foto: Galerie Forsblom, Karlavägen 9. Utställningen pågår 4 oktober – 10 november 2019
Utskriftsvänlig version
