Ann Böttchers retrospektiv är sammanställd djupt inifrån konstnärskapet, mitt i gärningen träder föreställningar om kommande verk tysta fram samtidigt med det sammanfattande perspektiv som utställningen har. Det skapar en känsla av samtidighet där hängningen drar in sin betraktare medan den även lämnar henne utrymme. Hänggranen (weeping spruce på engelska) strävar mödosamt uppåt i sitt porträtt, tills den faller över sig själv. Träden ger utställningen dess rötter och bärkraft, varje gran sin egen blick. I teckning efter teckning drar granarna mig in till mitten av ett i övrigt tomt och vitt pappersark, som lämnar rum för något annat att ta plats. Annat: som i osagt eller osägbart.
Böttchers finstämda porträtt av granen trampar upp en stig genom utforskandet av skogens betydelse genom århundraden. Skogen som binder svenskens självbild hårt till jorden exponeras mot nazityska biologers bestämmande av arter som ariska. Hon visar på hur trädets symbolvärde förändras och på de stora anspråk som görs på skogen, såväl territoriella som romantiska.
I verket Den svenska serien (ett urval 2003-2005) sträcker sig tidslinjen över 400 år. Här har den egna konstnärliga undersökningen flyttats in i själva verket. Referenserna och forskningen blir en lika viktig del av verket som hennes avklarnade trädteckningar. Processen kan inte skiljas från det färdiga verket, precis som hantverket är djupt förankrat i konstnären. Metoden verkar vara en del av flykten från metoden, när tecknandet och även vävandet enligt hennes egen utsago i första hand tillämpats som repetitiv och meditativ vila. Bakom ett draperi finns en ryamatta vars mjuka lugg både återskapar och deformerar ett motiv av en svastika och granar taget från ett vykort på 1930-talet, utgivet av de svenska nationalsocialisterna.
Över utställningens största rum tronar gobelängen Resan och hamnen (Återbrukerskan). Väven som består av nio trasmattor och fem cirkelformade virkade mattor i starka färger, lyser vanligtvis över eleverna på gymnasieskolan Vipan i Lund. Delar av väven är skapad av tyger från husets kusliga historia. Skolans byggnad härbärgerade mellan 1935-1982 Vipeholms sjukhus, en anstalt där de intagna (åren 1945-1955) användes som försökspersoner i vad som tillsammans med skallmätningarna tillhör de största och mest skamliga människoexperimenten i svensk historia.
Den kontrollerande institutionen återkommer som tematik i verket St Joseph’s 1827-2014, en serie om fem teckningar av cypresser och irländska idegranar som växer intill St. Joseph-sjukhuset för psykiatrisk vård i Limerick på Irland. På området finns även ett fängelse och en kyrkogård, och till verket hör ett titelblad, en lista över sjukhusets olika namnbyten över tid. Namnen följer sin tids specifika syn på människans och samhällets inre gränsområden. Placeringen av de olika anstalterna och den sista anhalten, kyrkogården, antyder en viss utbytbarhet i synen på straff, död och kontroll. Våra ständiga projektioner i form av kategoriseringar och symboliseringar av granen och skogen speglar de projektioner vi utsätter varandra för.
Ett helt nytt verk är centralt placerad i utställningen, en ridå av tyger formad som en kort spiral. De fuktskadade tygerna är från tidigt sjuttiotal och har suttit upphängda i personalmatsalen på konstnärens pappas arbetsplats. De orangea och bruna, stiliserade blommönstren slår an en djupt melankolisk ton, klatschigheten till trots. Längst in bakom skärmen finns bronsgjutningar av hennes pappas sinnesorgan; hans öron, hud, näsa, ögonlock och mun, men även hans panna.
Sinnesintrycken skapar våra minnen och Vater (Die oder-Neisse-Linie) blir ett verk om begäret att fånga sitt ursprungs dofter och ljud, ett slags lågmält crescendo över Böttchers eviga undersökning av människans flertydighet och risk att både misstolka och misstolkas. Konstnärens egen splittring i en tysk och en svensk tillhörighet omförhandlas kontinuerligt. Pappan tvingades fly i spåren av de nya gränser som drogs i Europa i samband med krigsslutet. Ett verk om att vara en bärare av föräldrars minnen som varken går att komma åt eller slippa. Skuld tätt sammanvävd med smärta.
Böttcher för vindlande samtal med Elias Canetti om det tyska folkets metaforiska användning av skogen som armé och armén som skog och Walther Schoenichen, en nazistisk biolog vars bildtexter förklarar sina fotografier av träd med hjälp av krigsretorik. Böttcher talar även med målare som Sten Dunér, Hill och Ehrensvärd, för att nämna några. Och tar mig med ut på en oändlig mängd berikande stickspår; jag följer och får bland annat veta att toppen av en gran tidigare kunde brytas för att markera platsen för en begravningsplats. Utvikningarna öppnar upp ett flöde som rör sig i kraft av mångtydighetens skönhet och fasa.
Jag oroas av Böttchers porträtt på träd vars mitt borde svartna av tätt sittande grenar med hundratusentals barr, men istället är ljusa, liksom blanka inuti. I tidiga verk i form av en människa eller ett väsen. En omvänd negation som minner om något jag sett tidigare i ett par teckningar av Hill, vars konstnärskap har självklar plats i Böttchers. Verken överskrider genomgående sina egna begränsningar och tar fäste i frågor om politik, ideologi och tillhörighet. Den i oss djupt rotade granen gestaltas på samma gång både som hem, hemlig och kuslig, både heimlich och unheimlich.
Emma Warg
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 3 februari – 23 maj 2021
