Rötter. Utställningstiteln är inte originell men relevant. Jag känner knappast till någon annan konstnär än Andreas Eriksson som så öppet och gärna redovisar sitt beroende av hembygdens natur: Lidköping och Kinnekulle, med omnejd. Som bekant leder det inte till något landskapsmåleri av traditionellt snitt. Snarare rör det sig om närläsningar på mark- eller rentav mikronivå i syntes med något man kanske kan kalla minnen och stämningar, allt uttryckt genom måleriets speciella samtal med dess egna materiella förutsättningar: färgen, formatet, utsnittet, dukens gräng. Men också med dess traditioner och historia.
Det är behagligt att lyssna till Eriksson i den filmade intervjun vid konsthallens entré. Hembygdens natur beskriver han paradoxalt som på samma gång helt neutral och fulladdad med visuella signaler. Medan han på utlandsresor och i stora städer kopplar bort denna speciella mottaglighet. Intervjun ger ett intryck av en harmonisk växelverkan mellan fördjupande utflykter i landskapet och undersökningar i ateljén. Och i ateljén kan ”ingenting bli fel”. Att självkritik och estetiska kriterier läggs åt sidan verkar vara förutsättningar för att ”samtalet” med materialen blir givande. Den del av utställningen som visas på Lidköpings konsthall består av sådant han har sparat åt sig själv, exempel på när något särskilt har hänt eller upptäckts, viktigt för honom att komma ihåg.
Alltså inte ”favoriter” eller ”best of” i vanlig mening. Och i själva verket upplever jag utställningen som förvånansvärt tam och blek. Tre väggar ägnas åt Erikssons ”Cutouts”: små stycken utskurna ur kasserade större målningar, bitar värda att ha kvar, kanske uppslag till något kommande. De visas här i stora konstellationer och har också blivit till en bok, överraskande magnifik i utförandet med tanke på det blygsamma och ibland torftiga innehållet.
Det är okej, inget blir fel i ateljén, men betraktarens utgångspunkter och förväntningar är trots allt annorlunda. I övrigt lägger sig flera målningar som så ofta i ett referensfält som i mina ögon associerar mer till en nordisk abstrakt tradition, främst till Per Kirkeby, än till särskildheter i naturen. Finast på konsthallens utställning är faktiskt två vävar, ”Weissensee” nr 2 och nr 18, kollektivt utförda i konstnärens vävateljé i Berlin, ljusa nästan monokroma mönsterbildningar där skillnaden i textur blir helt avgörande: textila reliefer.
Den i särklass bästa målningen hänger istället på Vänermuseet, en duk från 2014 i den serie som på svenska fick titeln ”Trädstam”: en väldig, komplext och energiskt frampenslad färgstruktur där ”stammens” yta kan tyckas spricka upp mot ett sällsamt – bara anat, liksom glödande – innanmäte. Det vore nog ett misstag att förväxla format med ambitionsnivå – och måste inte ambitionerna i någon mån glömmas, var det inte så? Ändå tycker jag att Erikssons storskaligaste måleri är det som fungerar bäst, kanske på grund av att de häftiga och växlande kontrasterna i färgtextur och målerisk energi också kräver ett stort spelfält.
På Vänermuseet är det annars böckerna som visas, ett 40-tal böcker arrangerade på långa bord, alltifrån de exklusiva och prestigefyllda katalogerna till de allra minsta och udda särtrycken. Det är en viktig del som avsevärt breddar och fördjupar mötet med Andreas Eriksson konstnärskap – och som framför allt, i många variationer, fotografiska och måleriska och språkliga, begripliggör naturens och landskapets betydelse.
Katalogen till utställningen som sammanför Edvard Munchs och Andreas Erikssons grafik, just nu på Thielska galleriet (recenserad av John Sundkvist den 17/6) påminner i gengäld om ett stilmässigt register som konsthallens utställning knappast ger prov på. Medan ett litet och relativt tidigt tryck (”Fladdermusprojektet”, 1997) självsvåldigt delar upp andra konstnärer i plus och minus. ”Förg: + hänsynslös / – slarvig.”
Frestelsen att fåstavigt dela upp Eriksson själv i plus och minus infinner sig förstås. ”Plus: processen, processerna, de många materialen. Minus: befinner sig lite för ofta på den nordiska abstraktionens allmänning (Rolf Hanson, Kirkeby).” Men det är nog klokast att avstå. Andreas Erikssons konst är trots allt för sammansatt för så svepande omdömen.
Mikael Olofsson
Lidköpings konsthall, Stenportsgatan 11. Vänermuseet, Framnäsvägen 2, Lidköping. Till 26 augusti 2023
