De senaste åren har konstnärerna i allt större antal övergått från att visa oss saker till att berätta om dem. Postmodernismens misstänksamhet mot ”de stora berättelserna” har ersatts av en brokig flora mindre och större berättelser som speglar ett växande intresse för människans intima sfär och de personliga historier som för det mesta hamnar i skuggan av de storpolitiska skeendena. I bästa fall kan detta berättande öppna vyer in mot okända världar som någonstans berör alla människor, eftersom vi i grund och botten delar vissa gemensamma livsförutsättningar. I sämsta fall blir berättande en annan form av exhibitionism, ett förvirrat likställande av jaget med världen, en facebookifiering av tillvaron. I sådana tider kan det vara välgörande att konfronteras med ett annat slags tilltal, som använder små ord och åtbörder snarare än uppslukar omvärlden i en högröstad optimering av det egna jaget.
På Åmells konsthandel har curatorparet Niclas Östlind och Joakim Geiger samlat fyra konstnärer – Per Kesselmar, Karin Ohlin, Marie Andersson och Richard G Carlsson – som tillsammans representerar det lågmälda eller minimala tilltalet. Här kan det vara på sin plats med påpekandet att det inte handlar om minimalism, om det programmatiska renodlandet av det icke-subjektiva formspråket och ting eller ytor som enbart refererar till sig själva. Konstnärerna i utställningen ”Minimal” använder i vissa fall sig av uttryck som gränsar till minimalismen, men i deras fall är det trots allt själva tilltalet som står i centrum för konstverket. Man skulle kunna likna situationen vid en person som sätter sig ned alldeles intill dig, och med låg röst inleder ett samtal. Det finns en vilja att tala, men utan stora åthävor.
För ”Minimal”-konstnärerna spelar också rummet en viktig roll. Det är ingen tillfällighet att utställningen refererar till Vilhelm Hammershøis interiörer, som utgör en slags materialiserad psykologi, en stillhet som inte är tomhet utan rymmer ett knappt hör- och synbart språk. I vilken utsträckning denna sköra kommunikation uppfattas av oss är också en fråga om medium. Hammershøi flyttade omkring staffliet i sin omgivning, och dokumenterade med närmast fotografisk precision de varierande vyerna på konstnärens egen intimsfär. På denna punkt kan man falla tillbaka på en lång konsthistoria som sträcker sig från van Eyck och Vermeer fram till våra dagar, och där konstnärens instrument för att dokumentera världen ingår som en faktisk del av konstverket. Marie Andersson leker med just denna dubbelexponeringseffekt, vilken i hennes fall blir ännu mer uttalad eftersom hon arbetar med fotografiet som uttrycksmedel och inte som målare. Ändå kan man inför hennes bilder inte undgå att notera de talrika referenserna till äldre konst, något som emellertid inte är en retorisk figur i postmodernistisk anda. Andersson tar fasta på att just fotografiet kommit att bli liktydigt med begreppet ”verklighet” för dagens människa. Den fotografiska bilden symboliserar visserligen inte, som förr, den yttersta sanningen. Oberoende av om den upplevs som äkta eller manipulerad är den emellertid den vanligaste utsagan om verkligheten som vi känner till. Men när hon låter skuggan av kameran falla över motivet eller fotograferar omvärlden som den ter sig i kamerans sökare, då gör hon oss medvetna om att vad kameran visar oss aldrig är ett neutralt vittnesbörd utan resultatet av hur någon valt att placera och manövrera sin utrustning.
Även Richard G Carlssons måleri handlar till stor del om valet av perspektiv. I ett panoptikonliknande rum har han placerat en serie bilder som är utförda på ett sådant sätt att vi ömsom betraktar ateljén där målningarna blivit till, ömsom själva målningarna. I bilderna framträder en rad lysrörsarmaturer i taket som öppningar mot en annan verklighet, kanske den där vi råkar befinna oss som betraktare. Carlsson spelar medvetet inte bara med rollen som betraktare. Han gör också det fysiska rummet till en förlängning av bildrummet så att vi inte tryggt kan inta en position ”utanför” i relation till något ”innanför”. Motiv och betraktare smälts samman till en helhet där det blir ointressant vad som är subjekt och objekt.
För Per Kesselmars del är problematiken densamma, men med omvända förtecken: objektet är verkligen subjektet, det som aktivt gör sig påmint och utmanar vårt traditionella sätt att strukturera världen. Han kan exempelvis ställa ut vad som förefaller vara en tom ram, men där tomheten inte är en konceptuell effekt. Genom att insidan av kanten på den tomma kvadraten målats med en speciell färg tycks det som om väggytan som kvadraten inskriver ”tänds” som av ett inre ljus. Eller också låter han lager på lager av vita rektanglar relativisera vår bedömning av djup och avstånd. De fysiska objekten, som vi vanligtvis förknippar med stabilitet, ger oss plötsligt goda skäl att tvivla på våra egna sinnens tillförlitlighet. Kesselmars verk påminner oss om att det alltid finns en skarv mellan olika aspekter av verkligheten, ett utrymme av permanent tillblivelse där inget är givet på förhand.
Detta tvivel inför det som tycks givet på förhand delas även av Karin Ohlin. Av de fyra deltagarna i ”Minimal” är hon kanske den som mest radikalt utmanar våra seendekonventioner. Det lyckas hon med genom att egentligen inte alls agera särskilt radikalt. Hon utgår från föremål som vi alla kan ha omkring oss: dörrar, en vit skokartong, ett svart piano. Men efter en stund börjar man hemsökas av insikten att vad man ser inte alls är något vanligt, utan i själva verket något mycket ovanligt. Dörrarna visar sig vara i dvärgformat, skokartongen omsorgsfullt tillverkad av MDF och målad med vit kritfärg, och pianot är en kopia av ett pianos yttre men utan allt inkråm som gör det till ett instrument. Karin Olin transformerar vardagens föremål till hemlighetsfulla tecken, som tillsammans bildar stavelser i ett gåtfullt språk som gör det alldagliga till ett mysterium.
”Minimal” är en fascinerande utställning på många sätt och viss, inte minst därför att den görs av en privat konsthandel med Liljevalchs f.d. intendent som en av curatorerna. I något större format hade den mycket väl kunnat göras på valfri kommunal konsthall ute i landet. Att så inte är fallet är ett kulturpolitiskt memento man kan fundera över.
Adress: Birger Jarlsgatan 14
2008-02-26 Anders Olofsson (text), Åmells konsthandel (foto)
Utskriftsvänlig version
