Ett tyst rum. Stilla. Men en förnimbar, stundom studsande känsla av dans. Låter det sig göras?
Ja, det sprakande ögonblicket och det infångade. Det närvarande och det flyende. Rörelsens poler. Absoluta som tiden. Dansens innersta väsen. Allt detta överfört och uttryckt i foto, måleri, textil och skulptur i CFHill:s utställning ”All Movements Have Memories”. Dans, rörelse, det kollektiva och tid – det som var eller är – kittar samman sju konstnärer. Fyra med anknytning till Israel.
Gadi Dagons stillbild Hora, 2009 av Batsheva Dance Company fungerar som upptakt. Kameralinsen fryser de svettiga kropparna för evigheten. Stelnade till skulpturer. Tecken i en hemlig koreografi. Den symbolladdade dansen ”Hora” är förbunden med Israels tidiga utopier och kibbutzkollektiven.
Ohad Meromi, själv uppväxt på kibbutz, nu verksam i New York, är på jakt i historien efter dansens uttryck för ”kroppen som motstånd”. Mot en svart vägg, likt ett dunkelt scenrum, glimmar målningarnas klara färger och strama former. Stela som noter för kropp eller minnesanteckningar om Ryska Baletten och Malevich.
Koreografen och dansaren Noa Eshkol upplärd i Labans dansnotationssystem utvecklade på 50-talet ett eget dansspråk för sitt kompani. Strikt, geometriskt, kroppsligt. Men när en dansare inkallades till Yom Kippurkriget, 1973 satte Eshkol dansen på vänt. Och började arbeta i textil med kollektivet. Utgick från kroppens höljen – kläder. Egna, andras, endast skänkt material ingår i collagen. Och bortom dansens rigida, kontrollerade formspråk smiter här känslorna fram. Levande, lekfulla former i det gemensamma, mjuka materialet. Färgbubblande Moons in the Water 1980. Och i Bindweed, (Convolvulus) virvlar ljusblå utslagna blomvindor eller kanske dansande dervischer sedda ovanifrån.
Mittemot står Sheila Hicks förtätade, färgstarka mystiskt laddade textilbollar som en staccato prick (överst). Livet glödande, tilltrasslat. Sammanhållet av tunna, starka trådar. Dansens lätta luftighet fladdrar till i Marcel Dzama och Jockum Nordström collagedialog. I Dancing Kane, 2011 och The Leila Ballet, 2011 samspelar Nordströms kantiga jordiska varelser med Dzamas prickiga perfekta ballerinor.
Mitt på golvet står Daniel Silvers två stora, suveräna, mäktiga bronsskulpturer Dancer från 2019. Kännbara andetag av rörelse. Motstridiga. Massiva. Kompakta. Och svävande tyngd. Fjättrade. Fångade. Och obändigt sprängfyllda av dans.
Silver är bosatt i London, men uppväxt i Jerusalems arkeologiska tidlöshet. Detta präglar skulpturserien Looking at Dancers, 2017. På sockel, starkt belysta i halvmörker träder fyra individualiserade, ej idealiserade, marmorhuvuden fram. Anletsdragen inte utmejslade. Ännu ofödda, gömda. Eller kvardröjande bakom stenens hinna. I väntan, på väg ut. En förnimbar, stilla rörelse. En aning om en, bortom tiden, mild mänsklighet fördold i den vita marmorn. Beredda att stiga fram, in i det mänskliga livets dans?
Annika Nordin
Foto: CFHill, Västra Trädgårdsgatan 9. Utställningen pågår 18 oktober – 16 november 2019
Utskriftsvänlig version
