En liten flicka som ramlar ner i ett kaninhål inspirerar fortfarande konstnärer efter 150 år. Ett av de senaste exemplen är Tim Burtons film ”Alice i Underlandet” från 2010 med Johnny Depp som den galne hattmakaren. Den filmen finns inte med i utställningen på Hamburger Kunsthalle däremot W.W. Youngs 55 minuter långa stumfilm från 1915 som är en av de tidigaste filmatiseringar av boken. Det är inte bara spelfilmen som använt sig av Lewis Carrolls berömda karaktär Alice utan vi hittar henne även inom videokonsten. I videoverket “Why do things get in a muddle?” har Gary Hill har skapat en baklängesdialog mellan en flicka utklädd till Alice och konstnärens far baserad på teorier av den brittiska antropologen Gregory Bateson. Även Douglas Gordon lutar sig mot boken om Alice i installationen “Through a looking glass” (1999), som är titeln på uppföljaren till Carrolls bok ”Alice i Underlandet”. Gordon använder sig av den kända monologen ur Martin Scorseses film ”Taxi Driver” (1976). Där huvudpersonen Travis Bickle, spelade av Robert De Niro, står framför en spegel och frågar: “You talkin’ to me?” Filmscenen spelas upp på två motsatta väggar, där den ena är spegelvänd. Till början är filmerna synkade med glider efterhand tidsmässigt ifrån varandra.
Vad är det som är så märkligt med Alice? Förutom att hon ramlar ner i ett kaninhål till en underjordisk värld fylld med talande djur, galna hattmakare och en mordisk drottning? Bristen på logik, den dubbla identiteten och spegelvärlden som börjar leva sitt eget liv är något som fascinerat och inspirerat många konstnärer. Surrealisterna visade tidigt ett intresse för Alice. Max Ernst och Salvador Dali gjorde te x bokillustrationer och litografier om hennes äventyr. Dorothea Tanning, Rene Magritte och De Chirico är andra exempel på surrealister som låtit sig inspirerats av ”Alice i Underlandet”.
Det första som händer Alice när hon landat efter det långa fallet genom kaninhålet är att hon hittar en dörr som är för liten för henne att komma igenom. Genom att dricka ur en flaska blir hon väldigt liten, problemet är då att hon inte når nyckeln till dörren som ligger kvar på bordet. Efter att ha ätit en kaka växer hon till en jätte. Denna metamorfos, förvandlingen mellan liten och stor, är något som både Pippilotti Rist och Stephen Huber låter besökaren ta del av. Huber har i verket ”Kim, wer ist Kim?” (1995) återskapat den lilla dörren som Alice inte kommer igenom. Som besökare måste man krypa in i det angränsande rummet där man hittar en stor svävande hatt, passande en jätte. Utan att dricka eller äta en kaka kan vi få uppleva samma förvandling mellan att vara för stor och för liten som Alice genomgår. I ”Das Zimmer” (1994) har Pippilotti Rist skapat en överdimensionerat TV-rum, med två jättestora röda fåtäljer, en stor lampa och en fjärrkontroll som kräver två händer för att kontrollera. Som besökare känner man sig liten i rummet, men man undrar också om Rist medvetet har valt att ha en liten TV som en kontrast till den stora möblerna? När de flesta idag har en 40-50 tums platttv hemma känns en 24 tums tjocktv väldigt liten i samanhanget.
”Alice in Wunderland” är stor och spännande utställning med runt 200 verk. Det hela börjar som en traditionell historisk introduktion om författaren Lewis Carroll, som egentligen hette Charles Lutwidge Dodgson och som förutom författare var matematiker och amatörfotograf. Vi får se fotografier, samtida tavlor och illustrationer från böckerna. Men desto längre ner i kaninhålet vi kommer desto mer förvrängd blir vår verklighet. Precis som Alice kliver vi in spegelvärldar, förvandlas och får vår verklighet ifrågasatt av konstnärerna. Som ett Ariadnesnöre genom utställningen går originalillustrationer av Sir John Tenniest som illustrerade bägge böckerna om Alice. Så även om vi riskerar att gå vilse i konstens värld ska vi alltid kunna hitta tillbaka ursprungskällan.
Bilder (uppifrån och ned): Anna Gaskell, Sir Peter Blake
Adress: Glockengießerwall, Hamburg
Utställningen pågår under perioden 22/6 – 30/9
Mathias Jansson (text), Hamburger Kunsthalle (foto)
