“Vad konstigt, det ser inte ut som hans bilder riktigt, men att det ändå skulle kunna vara det, men det är nåt som inte stämmer”, säger jag när vi kommit in i första rummet på Fotografiska.
“Det står Mattias Edwall på en av skärmarna där”, säger mitt sällskap.
Vi går in i nästa rum där 120 bilder omsluter oss. Stora färgsprakande printar samsas med svartvita arbeten. Ett fat med kakor dansar fram.
“Jag trodde man fick snittar på vernissage”, säger mitt sällskap.
“Det brukar man få”, säger jag, tar en klunk av den skotska ölen som blandas med kakan. “Men ät den ihop med ölen, dom hör ihop tror jag.”
Albert Watson har varit ett av Fotografiskas dragplåster från början. Jag har lärt mig att detta är bra, om jag skulle tvivla kan jag påminna mig om att han har 200 Vogueomslag och 650 reklamkampanjer bakom sig, och utifall att jag skulle glömma att påminna mig så poängterade Watson i sitt välkomsttal att “alla gillar inte mitt arbete, men alla fotografer gör det, dom har inga problem med att det är spretigt”. Ett isande drag sveper genom magen när jag inser att jag kanske får sälla mig till pöbeln.
“Det är lite Hollywoodfilm över det här va?”, säger jag.
“Ja”, svarar mitt sällskap, “typ… Oceans Eleven, fast ändå inte…”
“Oceans Twelwe!”
“Med reklampauser emellan.”
“Jag vet inte vad jag ska skriva om det här! Det går inte att plocka isär liksom.”
“Måste du det då?”
“Nej. Kanske inte. Men vad ska jag skriva då?”
“Kolla, vilket fint ögonbryn.”
“Ja det var fint. Fina tjejer också.”
“Tjejer är fina.”
“Hon då?”, frågar jag och pekar på Kate Moss som är fotograferad bakifrån med hennes ena hand som sticker fram och håller om hennes midja, som att hon kramar sig själv.
“Känns lite bloggig.”
“Bloggig!? ”
“Jo men… lite naken rygg i fint ljus, lite sånt som folk lägger upp på sina bloggar.
“Fan. Ja men det är skillnad, okay?”
“Okay.”
Eller vad är skillnaden, tänker jag när vi når runt en hörna och möts av en svartvit bild av en ung Johnny Depp. Vi stannar till och säger nästan samtidigt: “det där är bästa bilden”. Det är den första bilden jag blir lite förälskad i. Den känns uppriktig och rå, olikt många av de andra bilderna. Även Watsons “dokumentära” bilder från Kina och Marocko känns väldigt genomtänkta; en liten tjej gör en gymnastpose inramad av två tavlor (Mao och någon annan gubbe), en kulram och en nallebjörn eller en kvinna står prydligt komponerat på en gata, heltäckt av tyger från topp till tå.
Den här utställningen är lördagsunderhållning, av ett slag som inte tidigare haft en arena. Allt som ställs ut kanske inte behöver vara… så som man tänker att konst brukar vara. Fotografiska är en kommersiell aktör som spelar med helt andra regler än institutionerna. Som Daniel Birnbaum sade när jag var på Modernas nya fotoutställning: “vi gör olika saker, och kompletterar varann”. Och jag kan inte annat än att hålla med, trots att min favoritfotograf inte heter Albert Watson. Däremot verkade han oerhört trevlig och jag skulle gärna sitta ner i en stor skinnfåtölj framför en brasa i hans skotska hem och lyssna på anekdoter från hans fotokarriär.
Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25/3 – 12/6
Oscar Poulsen (text), Fotografiska (foto)
