Så här brukar inte konsten lukta – en doft av lavendel blandad med ull och upphettat damm från lampor. Jag befinner mig i ett underjordiskt rum, mjukt och ihållande upplyst av olikfärgat ljus. Nu undrar jag om det ens doftar från lamporna eller om mina sinnen blandas samman i det slutna rummet – kan ljuset i sig självt ha en doft? Jonathan Baldocks vävda kokonger i Warm Inside hänger stilla och svävande från taket, det är först när jag försöker fånga en av dem på bild som jag märker att de rör sig, långsamt runt sig själva. Ljuset samspelar fint med skulpturerna som kastar färgformationer, som skuggor på golvet.
Kokongerna i milda färgnyanser, svävar i olika höjder och fyller rummet utan att myllra. De är vävda som korgar i olika tyger och material, i utställningstexten läser jag att Baldock arbetar med växtfärgning och ullspinning. Hantverkets grundlighet finns invävd i formerna som olika stadier av förpuppning. Ull varvas med bomull, korg och latex i stabila organiska former. Strukturerna ger inte vika utan härbärgerar pålitligt sitt innehåll och jag kommer att tänka på Ernesto Netos inre landskapsformer. Men till skillnad från hos Neto finns här en upplevelse av ett skeende, av ett före och ett efter.
Behållarna är stora nog för en människa att krypa in i, eller ur, och har olika runda hål som visar upp kapslarnas innehåll. Ulltovor och lavendelknoppar, repstumpar och keramik delar plats med huvuden, händer och fötter gjutna i gips eller latex. Ömsat skinn och rester från ritualer och liv för tankarna till lämningar efter en förvandling. Har något befriats eller tvingats bort? Rep fästade i kroppsresterna antyder att förvandlingen kan ha krävt våld. Warm Inside är en skulpturinstallation som saktar ner intrycken, den växer av att ta det lugnt och stanna kvar. Besökare som kommer och går gör att rummet ständigt förändras, installationen laddas av människors närvaro och frånvaro.
Adèle Essle Zeiss performanceverk Tyngdspegel pågår i konsthallens angränsande rum och består av flera delar som alla utgår från kroppen. Dels med hjälp av kroppens egen tyngd, dels med hjälp av konkreta vikter i form av påsar fyllda med murbruk och betong. Plankor upphängda på vajrar och vikter balanseras mot de agerandes egen tyngd för att pröva jämviktens känslighet och lynne. Vare sig det rör sig om hävstångsegenskaper eller sammanlänkade kroppar så utforskas korrelationer, underordnade en strikt process. Undersökningar som förutsätter en kroppens aktiverade passivitet.
I Tyngdspegel-gång är fyra personer iklädda selar runt bröstkorgarna och vid knäna. Rep fästade i selarna löper mellan personerna via två block. För att hålla repen spända och blocken i luften krävs ett samspel och till att börja med läser jag kvartetten som två par. De tycks etablera en kropparnas överenskommelse och sluter ögonen en efter en. De kan inte följa sina impulser utan måste lyda uppgiften att hålla repen sträckta med hjälp av sina kroppars tyngd och rörelser.
När den ena kliver bakåt måste den andre kliva fram, och inga rörelser förefaller förskönade eller onödiga. Det som börjar som en samarbetets och tillitens följsamma skildring tänjs hela vägen till en annan, motsatt berättelse. Utan att något egentligen händer så tycks deras fokus nå en smärtpunkt; det lyhörda och varsamma förvandlas till motstånd och maktförskjutningar. Jag vet inte om det är ett faktiskt skeende jag bevittnar eller om upplevelsen kommer inifrån mig själv. Verket upplöser de fyra kropparnas viljor och ur verket stiger ömsesidigheten som en femte kropp.
Jag tänker på Essle Zeiss Tyngdspegel mer som skulptur än som föreställning, med människa och tyngdlag som material. Luften i rummet påverkas av rörelserna och tillsammans med repen vävs ett nät av närhet och avstånd. En antydan till förlorad balans, och vid ett tillfälle slaknande rep skapar plötsliga rubbningar. Beroendet av andra, inuti ett system, genererar kraft och blottar sårbarheter.
Är kropparna hindrade eller vilande? Kontrollerade eller kontrollerande? Är begränsningen en förutsättning för frihet? Både Baldock och Essle Zeiss konstnärskap söker sig förbi entydigheter, aktiverar mellanrum och laddar atmosfärer. Var går egentligen gränsen mellan att vara innesluten och att vara instängd, att bli hållen eller fasthållen?
Det går att förlora sig här, i deras kompletterande utställningar, vila en stund i det som orkar vara både och, bortom vår tids förföriska och bjärta polariseringar. Motstridiga krafter och rörelser som finner en inneboende balans, utan att hejda drömmen om att flyga.
Emma Warg
Accelerator, Frescativägen 26 A. Utställningarna pågår 16 oktober – 19 december 2021
Utskriftsvänlig version
