Kommer man med båt till Artipelag och Hålludden på Värmdö, ett par mil öster om Stockholm, går den nybyggda konsthallen endast att skymta bland träden. Så väl har den stora byggnaden smugits in i skärgårdslandskapet. Besökaren möts av en nygjuten betongbrygga och utlagda gångbroar i trä som leder en slingrande väg upp till huset. Där öppnar sig en fasad helt täckt av fönster som försöker upphäva gränsen mellan ute och inne. Anländer man istället med bil eller buss möts besökaren av en pampig ingång av snedställda väggar i svart och vitt. Byggnadens slutna framsida står i stark kontrast till de öppna glasväggarna som vetter mot sjösidan. Entréns arkitektur kan beskrivas som ett slags nordiskt renskalad funkis med antikt Egyptiska mått. Själva huset har en öppen planlösning och går snabbt att bilda sig en uppfattning om – förutom konsthall och en s.k. ”Artbox” för utställningar finns här två restauranger och en butik där bärselen som möjliggjort bygget finns till försäljning.
Takhöjden i byggnaden är generös och utställningsytans inte mindre än 3000 kvm är indelade i ett större rum och fyra mindre salar i fil. Väggarna är genomgående vinklade vilket skapar en säregen men behagligt uppbruten rytm, med stora fönster från golv till tak, och där den träklädda fasaden ibland sticker in en bit i rummen. Konsthallens har en enorm öppen rymd som verkligen utgör en utmaning för konsten som ska visas härinne. Dessutom ska den samspela – eller konkurrera – med naturen utanför, vilket man i de mindre salarna löst genom att helt täcka över fönstren. Men i invigningsutställningen har man inte lyckats använda det största rummet på ett särskilt intresseväckande sätt. Intrycket blir splittrat och svårt att överblicka, med ett par större rumsmoduler mitt på golvet som döljer sitt innehåll. Det blir intressant att följa hur man kommer att använda sig av detta rum som ser ut att lämpa sig bäst för storskaliga skulpturinstallationer.
Artipelags invigningsutställning heter ”Platsens själ” och har sammanställts av chefsintendenten Bo Nilsson och den gästande curatorn Görel Cavalli-Björkman. De gjorde utställningen ”Stilleben” tillsammans på Nationalmuseum 1995, och Cavalli-Björkmans bakgrund på museet har antagligen möjliggjort ett flertal lån av den äldre konst som ingår i utställningen. Men rummen på Artipelag uppfyller standard vad gäller klimatisering och säkerhet, och tillsammans med den generösa ytan pekar ambitionen mot en institution som mer påminner om ett museum än en konsthall. Dock finns här ingen samling att ta hänsyn till, utan man kommer enbart att visa tillfälliga utställningar. Till Artipelag har också f.d. chefen på Moderna i Malmö Magnus Jensner knutits, vilket bådar gott inför kommande projekt.
Utställningen ”Platsens själ” utgår från begreppet ”genius loci” – antikens tanke om en plats skyddsande, som vi med hjälp av arkitektur och konst kan upprätta en förbindelse med. Min omedelbara tanke gick därför till försök att ta sig an den specifika miljön på Hålludden, men utställningen innehåller egentligen endast två verk som är direkt platsspecifika. De övriga behandlar en mängd olika ”platser”, varav flertalet konstverk redan har visats i andra sammanhang. Christian Partos har dock använt sig av det befintliga ljuset på platsen för att genom fiberoptik samla ihop bilden av en liten kerub. Partos ”El Niño” refererar naturligtvis till grundarna av Artipelag, Björn och Lillemor Jakobson, och till deras företag BabyBjörn – upprinnelsen till den nya institutionen. Även Andreas Erikssons färgfotografier på plastfilm, som sitter på glaset i entréns svängdörr, upprättar en direkt relation med platsen för utställningen. Hans bilder visar spåren av fåglar som flugit in i hans ateljéfönster. Även om den ”platsen” visserligen ligger någon annanstans än på Hålludden, är det den lika omedelbara som snillrika placeringen av verket som för de båda platserna samman. Det är synd att dessa konstnärer är de enda som försöker säga något konkret om förutsättningarna just här.
Annars fungerar utställningen väl i de fyra mindre rummen som alltså blandar äldre och helt samtida konst, även om det historiska materialet är alltför riktligt och skulle ha fungerat bättre i ett mer koncentrerat urval. Under rubriker som den moderna staden, interiörer, landskap och Rom samsas modernistiska klassiker som Sigrid Hjertén och Einar Jolin med 1800-talsmålare som C F Hill och Ivan Aguéli. Längst in finns en mängd avbildningar från 1600- och 1700-talen av ruiner från den eviga staden tillsammans med Astrid Svangrens nutida lämningar i färgat papper och textil. I avdelningen visas även Lennart af Petersens fotografier av arkitektur från Rom, och rymden i hans foton speglas i Svangrens utsträckta objekt.
En liknande intressant passage mellan medier och i tiden skapas också mellan Hills och Richard Berghs målade träd och de knotiga stammarna i Wilhelm von Gegerfelts fotografier från Hallands Väderö. Här lever drömmen och minnena från en plats i det förgångna nära inpå den befintliga naturen på Hålludden. Det fotografiska materialet är genomgående en viktig referens till de samtida verken. David Svenssons futuristiska stadslandskap av lampkupor i pressglas spelar mot fotoklassiker av Aleksandr Rodtjenko och Bernice Abbot från Moderna Museets samling. Liksom Jonas Dahlbergs filmade rumsligheter som tas upp av Jens Lindhes nutida fotografier av platser och interiörer som var betydelsefulla för Vilhelm Hammershöi, vars målningar visas intill.
Likande nära kopplingar mellan intressen och stämningslägen som finns i de mindre kabinetten saknas i den stora utställningshallen med enbart samtida verk. Den täta atmosfär som byggts upp i de mindre rummen upplöses här i en mer allmän förståelse av begreppet ”platsens själ”. De enskilda verken är var för sig starka, men tyvärr är det svårt att uppfatta nödvändigheten i att ställa samman just dessa konstverk.
Adress: Artipelagstigen 1, Gustavsberg
Utställningen pågår under perioden 3/6 – 30/9
Magnus Bons (text), Jean-Baptiste Beranger (foto)
