Det är en morbid säsongsöppning. Först ut var ”Tänk på döden”, organiserad MAP, och nu den här utställningen, Marja-Leena Sillanpääs första separatutställning där man inte bara tänker på döden utan genom clairvoyancens portar – markerade med mässingsskyltar på galleridörren – ska träda rakt in i dödsriket. Där är ett myller av liv! Till och med gravstensfåglarna tycks kvittra där de ligger bredvid sina papplådor, värdiga som sarkofager. En tryckt etikett låter oss veta att de är telefoner till de döda. Även i dödsriket finns det alltså avstånd, och kontakt.
Första intrycket, som står sig genom hela utställningen men liksom spjälkas upp i segment och förstoras som en ton i spektralmusik, är av fart och rörelse. Det är överväldigande. Väggarna är täckta av teckningar, men också av kuddar och knappar att trycka på för att få fram olika ljud; i fönstret står en samling döda krukväxter lyfta ur sina krukor – lika fullt håller de kvar sin jord; avgjutningar av tänder ligger på en hylla, människotandrader för sig, djurbett för sig; textskyltar och blad med text finns bland teckningarna; glasflaskor med avsevärda mängder döda flugor och kanske andra flygfän. En bok, ”Det dystra är dystert, kan vi låta det vara så” ingår i utställningen, precis som tre CD-skivor musik och en video. Samt en insektssamling. Säkert har jag glömt något.
Mer än en atmosfär är det en snabb intern rörelse som bildas i relationerna mellan verken. Jag säger ”verken” i plural här, för enkelhets skull. Egentligen är nog alltsammans ett och samma verk, i ett tillfälligt urval: ett provstycke av verket, ungefär som små provstycken tapet eller matta i en affär som säljer sådant. Men vad för rörelse, den där mellan verken? Inkarnationens tror jag, eller själavandringens: oavsett medium, format och uttryck är det liksom samma sak som visar sig över allt, samma subjekt. Man känner sig som J-J Rousseau när han vaknar upp i nattmörkret efter en trafikolycka (en hund hade hoppat upp mot honom där han satt i sin vagn; blixtsnabbt reste han sig upp, tog ett språng upp i luften så att hunden passerade under honom, men dessvärre landade Rousseau utanför vagnen och var medvetslös i timmar verkar det som): han är plötsligt i allting han ser, trädet är han, stjärnhimlen, mörkret. Pö om pö krymper han ihop till sitt vanliga subjekt.
Skillnaden är kanske att det på den här utställningen inte är jag som är i alla verk. Det är än mer mysteriöst: det är ett främmande liv. Ett liv, men om vi verkligen är i dödsriket måste vi säga att det är de dödas liv – och genast har man svårt att förstå huruvida det där är något annat än de dödas döende som spritter. Jag tror det. Det vore nämligen fel att säga att rörelsen går från en detalj i den ena teckningen till någon detalj i någon annan del av utställningen. Detaljerna, de enskilda figurerna, lever inte, teckningarna saknar också all virtuositet. Däremot relationerna mellan två figurer i samma teckning, mellan en ylande varg och en bebis som kryper inåt i bilden, där händer något som får en att vilja trycka på knappen och höra kattimitationen. Livet ligger i relationerna. Men hur märkliga är inte de! Ingen av de tre inblandade här delar rum. Vargen och barnet, tecknade på samma papper, har inget gemensamt bildrum, inget gemensamt perspektiv, ingen gemensam skala och dessutom uttryck som tillhör olika världar. De har inte mer ett gemensamt rum än de döda flugorna i burken, de finns bara bredvid varandra utan att ha något med varandra att göra. Eller som raderna i hennes texter: ”Vi är alla samma materia/ som snöflingor/ och sandtigerhajar/ gräver någon av oss ner sig / språkbruket är en smula vacklande”. Heterogena delar, som håller varandra på plats, men inte bildar en enhet annat än i känslan av en inre bild som håller på att gå upp förrän. Ingen gemensam struktur, inget gemensamt rum – förrän den där märkliga förbindelsen uppstår i ett mentalt rum och för ett ögonblick som kanske inte kan preciseras i tiden. Inte dödens mörker, relationen ger upphov till ljus, ljuset i tunneln skapad av syrebristen i det minsta av alla rum man kan uppleva.
Det fullständiga lugnet och långsamheten i varje verk, och den ljusa snabba rörelsen i hela mängden av verk; rörelsen som löper genom dem som den där horisontella linjen som på samma höjd går igenom alla teckningar som satts på rad i ett av rummen. Det krävs en mängd för att göra en enhet, verkar det som, en enhet (liv, rörelse) av annat slag än de som finns i objekten. Men ännu sker allt detta utanför besökaren.
Nere i källaren finns en video, och en soffa som andas hemmiljö. En bild på en riktigt tråkig, snölös vinterdag på landet: fält, bladlösa träd, jord i träda, glest snöblandat regn tror jag. Kameran oavbrutet i samma position, bara en liten gungning då och då: en effekt av kroppens otålighet eller tillfälliga kraftlöshet. Mitt i bild står fem (tror jag) ganska stora granar. Med jämna mellanrum faller en av dem, tills ingenting finns kvar som skymmer utsikten över ledan. Man ser inte den som är där och sågar ned träden, för hand föreställer jag mig, och det hela presenteras i realtid. Långsamheten är majestätisk, händelserna nästan försumbara, knappt händelser, men ändå så definitiva. På väggen finns en informationsskyllt. Man får reda på att det var konstnärens mor som hade planterat träden, i detta landskap som i övrigt saknar barrträd. Nu är hon död, och barnen har kommit överens om att ta bort träden. Det här är det sista vi ser av mammans utsikt. Redan utan att ha läst om det är filmen otroligt rörande, med informationen ännu mer så. Men det här verkets storhet ligger i att det producerar och utnyttjar betraktarens frånfälle, den sviktande uppmärksamheten. Man tappar koncentrationen framför många verk, men här fullbordas verket därigenom. Plötsligt är man tillbaka framför videon, osäker på om man har missat ett träds fall. Man har själv varit frånvarande, precis som den döde, i andra tankar förmodligen, men som man inte minns. Ett vagt intryck av att ha stigit i tanken, upp till något oformulerat, kanske språklöst, en sfär av rörelse, mer verklig än de fallande träden. Man inbillar sig ha varit en del av den rörelse som man tidigare bara iakttagit i utställningen – man har tagit del av frånvarons liv, inte här och nu, men alldeles nyss. För att parafrasera Sillanpää: Hux flux va man dö.
Adress: Kommendörsgatan 6
2009-09-09 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Anders Olofsson (foto)
