Klara Lidéns utställning på Moderna Museet slår på en gång an två känslolägen som liksom skaver mot varandra, men som man när man går runt i utställningen inser kompletterar varandra. Den första upplevelsen är hur utställningen tar ett stadigt grepp över museet, rummen och byggnaden och tar en självklar plats i konstetablissemanget. Den andra är att här möter man konst av en konstnär vars alla verk har sitt ursprung i ett behov av att uttrycka sig. Det är frustration, vanmakt och en känsla av ständig ofas till något större och utanför.
Klara Lidén bygger sitt konstnärskap på aktioner och ingrepp ute i, eller i relation till, samhället, infrastrukturen, det offentliga rummet och det privata och sambandet eller bristen på samband dem emellan. Hennes arbete har uppmärksammats mer utomlands än i Sverige. Söker man ett svar på varför det blivit så skulle det kunna vara att där har gatukonstens estetik under mycket längre tid gnagt sig in i de etablerade konstsalongerna. Och att intresset från konstetablissemanget är mer utvecklat och manifesterat. En del av Klara Lidéns verksamhet påminner om gatukonstnärens med gemensamma nämnare som utgångspunkten i ett kompromisslöst behov av att uttrycka sig, att inte dra sig för olagliga metoder och att processen pågår i urban miljö med urbana medel, material och teknologi.
Redan i ingången till utställningen slår Lidén an tonen genom att lägga den som en nedgång i en undre värld och i ett sådant läge att den som är fräck nog lätt kan smita in utan att betala, vilket stämmer bra överens med den subversiva sidan av Klara Lidéns uttrycksätt. Väl nere i utställningen möter man vid första anblicken Lidéns replikor av Moderna Museets utställningsbänkar. Konstruktionen är exakt kopierad från den museala högkvalitetsdesignen men innehållet är avfall, bortkastat skräp från staden. Dock har de har samma funktion och sittkomfort som originalen.
Själv skulle jag blivit lika rädd som den kvinnliga resenären ser ut på det pendeltåg där Klara Lidén dansar loss och kastar av sig plagg efter plagg. Även om jag rätt fort inser att det är rummet och inte personerna i vagnen som hon provocerar med sin dans. Det är mellan henne och vagnen. Hon gör inga ansatser att förföra trots sin striptease och lämnar inga utrymmen i vagnen orörda. Det verkar inte handla om att erövra så mycket som att göra sig själv till en del av samhället, eller påminna sig själv om att man är en del av det, kanske till och med kapitulera inför detta faktum. Oavsett vad vi tycker om det är vi en del av samhället och bär därmed till viss del ansvar för hur det fungerar. Att det tar tid för droppen att urholka stenen är frustrerande, det gäller att hitta balansen mellan att vara delaktig alternativt ställa sig utanför.
Det är Lidéns videofilmer som slår an starkast även om den rumsliga iscensättning och referensen till samhällsstrukturen bidrar till en mer komplex upplevelse av de enskilda verken. Starka och nakna verk är till exempel filmen ”Moonwalk” en baklänges moonwalk i slow motion som på ett mycket poetiskt vis utrycker ett inre motstånd. ”Kasta macka”, en skildring av frustration som långsamt övergår i aggression. Och ”Bodies of society”, där en försvarslös cykel inlåst i ett litet rum i en lägenhet blir brutalt slagen med ett järnrör. Som betraktare sympatiserar jag med personen som slår, uppfattar brutaliteten som antagligen rättfärdigad även om den berör illa. En cykel är ju trots allt ett dött föremål och utan känslor. Individens uppgörelse med strukturer som känns påtvingade? Slå sig fri eller en fiktiv hämnd?
Vilken är konstnärens uppgift? En ständigt intressant fråga eftersom uppgiften ständigt förändras. Kanske är det idag en konstens uppgift att under en natt plocka ner alla reklamaffischer i en stadsdel och ersätta dem med ett enda ord – utrymme – eller ”u try mme” och sedan visa resultatet av detta i konstvärldens finaste rum? Det är värt fundera på.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/5 – 9/10
Maria Johansson (text), Moderna Museet/Albin Dahlström (foto)
