Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Gunnel Wåhlstrand (27/8-4/10)

Det är inte all konst – och absolut inte alla konstnärer – som förtjänar massiv medieuppmärksamhet. Men i Gunnel Wåhlstrands fall är publiciteten kring öppningen av hennes nya utställning på Andréhn-Schiptjenko välförtjänt. Under sommaren har en rötmånadsdebatt rasat i bloggosfären (och delvis i dagspressen) kring det figurativa måleriets ställning och tradition, initierad av utställningen ”Figurationer” med norska s.k. retrogardister på Edsviks konsthall. Säga vad man vill om detta, men en sak kan man i alla fall konstatera: i jämförelse med Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar är inte de norska retrogardisternas prestationer särskilt mycket att hänga i julgranen. Där påfallande många av norrmännen odlar ett platt eftersägarmåleri förmår Wåhlstrand utvinna en sällsam magi ur en tradition som vid det här laget borde vara lika grundligt utforskad som konstnärens egen bakficka. En del av förklaringen till suggestionskraften hos Wåhlstrands bilder ligger förstås i intimiteten i såväl hennes ämne som tilltal. Hennes motivval styrs av viljan att i bildens form bearbeta och återupptäcka ett personligt förflutet, vilket fördenskull inte är detsamma som att vältra sig i det privata gyttjebadet. Wåhlstrands måleri har en fotografisk distans som gör att de fungerar som allmängiltiga tecken för det förflutna, och blir därmed snarare projektionsytor än privata dokument. Kan man meditera i tusch? Ja, varför inte. Gunnel Wåhlstrand har kommit en bra bit på vägen till måleriets nirvana. (Adress: Hudiksvallsgatan 8)

Utskriftsvänlig version