Att boksamlingar och bibliotek är viktiga kulturbärare ser vi ständigt nya exempel på. Oavsett innehåll finns boken där som en förmedlare av kunskap, fantasi och levd erfarenhet. Varför skulle annars totalitära regimer, krigförande länder eller makthavare genom historien vilja beslagta, förbjuda eller på annat sätt försöka kontrollera det skrivna ordet? Listor med förbjudna böcker eller på något sätt misshaglig litteratur kan göras lång. På samma sätt som upprättandet av kanon och läslistor på ett annat sätt vittnar om alla förväntningar som läsandet ska leda till.
Det är bara några av de tankar som Tensta konsthalls utställning med den Singaporebaserade konstnären Shubigi Rao väcker. Efter att den förra året visats i en version på Bildmuseet i Umeå har hennes insamlade berättelser om förstörda men även räddade böcker tagit plats i konsthallen, som genom åren presenterat flera projekt kring läsning och bibliotek.
Jag tänker på Åsa Norberg och Jenny Sundén som för mer än tio år sedan skapade ett slags ”revolutionärt” bibliotek, och på Ahmet Ögüts arkiv ”The silent university”, som riktade sig till asylsökande, flyktingar och migranter.
Och även Shubigi Raos pågående utställning betonar litteratur som någonting som kan skapa social medvetenhet eller leda till en aktiv handling. Men trots att ämnet är tryckta eller handskrivna böcker, så är det filmer och fotografier som dominerar när hennes mångåriga projekt ”Pulp” här presenteras på ett generöst sätt.
Jag fastnar länge framför de båda långfilmerna ”Talking leaves” (2022) och ”These Petrified Paths” (2023). Först tar de mig på en resa från det brinnande Nationalbiblioteket i Sarajevo 1992 till möten med bokhandlare, bibliotekarier och aktivister i Italien, Nederländerna, Singapore och Storbritannien. Därefter vidare till Armeniens litterära landskap i en berättelse om såväl gömda som återskapade manuskript.
Att Rao själv känns så närvarande i sina filmer, oavsett om hon hörs eller syns i bild, gör det lätt att dela hennes iver över att möta människor som skrivit, räddat eller bevarat böcker. Som när en kvinna håller upp det hinduistiska diktverket ”Srimad Bhagavad Gita”, eller mannen som visar upp några omsorgsfullt inslagna handskrifter förvarade åt en vän. Eller när den italienska poeten Bianca Tarozzi, vars pappa var politisk fånge i Mussolinis Italien, håller fram ett exemplar av sin bok ”Una luce settle” (A Subtle Light), (2015) om hennes föräldrar.
Tre av de hittills utgivna böckerna i Raos serie finns dessutom att läsa och bläddra i på plats. Som handfasta antologier och omsorgsfullt utformade artists’ books är det lätt att uppslukas av alla historier och vittnesmål om just böcker som återberättas. Böckerna är bundna så att de ska gå att lägga i en kopieringsmaskin utan att bokryggen spricker. Det är bara en liten detalj som vittnar om hur Raos noggrannhet.
Den kommande fjärde delen av ”Pulp” presenteras som vägg- och skärminstallationen ”Unbound and abridged”, med flödande akvareller, tuschteckningar och handvävda textilier. Här ligger fokus på ursprungsbefolkningars kamp och strategier för att behålla ett språk och en gemensam kunskap.
Bredvid finns ”The River of Ink” från 2008 med hundra anteckningsböcker som dränkts i bläck och samlats i en genomskinlig box. I sitt förstörda tillstånd är böckerna både vackra och olycksbådande, samtidigt som de trots allt bär på ett löfte om att de kan räddas genom att de uppmärksammas.
Styrkan i Shubigi Raos arbete ligger också framför allt i det omfångsrika insamlandet av erfarenheter genom intervjuer och samtal som tillsammans bildar en hoppfull mosaik av motståndshandlingar – mot förstörelse av bibliotek och böcker.
Thomas Olsson
Tensta konsthall, Taxingegränd 10, Spånga. Pågår 12 februari – 3 maj 2026
