I utställningen One is equal to one på Marabouparken konsthall djupdyker Lina Selander i filmmediets materialitet på jakt efter bildens essens och betydelse i de sociala mediernas tidevarv. Där vi tittar på, snarare än betraktar bilder medan intrycken, om några, bleknar och försvinner i takt med att vi fortsätter skrolla. Där bilderna har blivit släng-och-släng-vara, med motsvarande värde och dalande trovärdighet.
Selanders sökande ter sig som ett slags motreaktion, där det handfasta och hantverkskunniga som kännetecknar konstnärens praktik, är om möjligt än mer närvarande i de tolv filmverk som visas i utställningen.
I arbetet med filmverken har stillbilder och filmfragment ur konstnärens eget arkiv eller från sociala medier spelats in i olika format och bearbetats genom ofta äldre tekniker och lika defekta inspelnings- och redigeringsmaskiner. Det är alltså genom hederlig och gammaldags manipulation som Selander får filmens beståndsdelar att träda fram som fysiska och tekniska objekt. Hon både förstör och ger mediets egenskaper och material det djup och den tyngd som fångar och behåller blicken.
Inne i Marabouparkens stora utställningssal har verken gestaltats till en omslutande audiovisuell installation som dock inleds med ett diskret och taktfullt inspel. En camera obscura-inspirerad projektion där en ljus cirkel rör sig över en filmduk spänd tvärsöver salens gradäng. Cirkeln är tillräcklig stor för att ana de infångade motiven; en prunkande grönska med exotiska växter här, en grå kontorsliknande miljö där. The eye is the first circle (2023) anger med all övertydlighet både premissen och kruxet i utställningens utgångspunkt – det seende ögat. Det är en träffande start.
De resterande elva filmverken projiceras på stora halvtransparenta filmdukar eller visas i mindre format på väggmonterade skärmar. I den nersläckta salen formar de tillsammans en sensorisk helhet, där ljudspåren blandas och expanderar medan bilderna blöder på varandra, väggar och golv. Även besökaren blir ovetandes och ohjälpligen del av den gryniga multiexponeringseffekt som uppstår av alla bildöverlappningar. Installationen liksom intrycken förändras kontinuerligt beroende på var besökaren befinner sig i utställningen.
I Moon tapestry (2024) har efterarbetet med en trasig specialeffektmaskin repat den 16-mm-filmen och skapat illusionen av en förgrund och en bakgrund. Samtidigt har skadorna förstärkt texturkänslan i såväl tapetmotivet som det analoga formatet. Bilderna för tankarna till textilvävnader och trasremsor men också till dimmiga, ofullständiga minnen. Alltmedan rader ur John Miltons läsdrama Samson Agonistes (1671)hörs uttalas på italienska men jag läser dem på engelska: ”Why was the sight to such a tender ball as th’ eye confin’d?”
Bilden som kvarleva och minne löper som en röd tråd genom hela utställningen. I The sun to me is dark (2024) har effekterna av underexponering, kemiska processer och själva redigeringsarbetet, fått bilderna att bli ömsom mörka och korniga, ömsom fläckvist framträdande och karminröda; ytterligare partier av den 8-mm-filmen verkar ha blivit brända. Motiven tycks blekna långsamt in i glömskan; hela filmen tycks sönderfalla och upplösas inför våra ögon.
Än mer intressant men förbryllande är digitalvideon On its own ruins (2025), där stillbilder och filmklipp rör sig i horisontell riktning. En surrealistisk blandning av benrester, öron, fåglar, en sönderbombad stad i fågelperspektiv. Varje motiv repeteras flera gånger i följd, och tecknar tillsammans en linjär berättelseform och tidsuppfattning. Men här tror jag att Selander blandar ihop och förenklar koncepten. För repetitionerna må befästa bildens existens och göra dess innehåll påtvingande närvarande. Men en enskild (minnes)bild på repeat kan aldrig beskriva något händelseförlopp eller driva det framåt. Och historien är som bekant inte linjär.
Ytterligare en detalj som skaver: Om vi ska konfronteras med och stanna vid bilder av vikt, varför inte i utställningsbroschyren ange namnet på den förstörda staden som visas i verket? Gaza. Fysionomin på stadens förstörelse, såsom den dokumenterats från luften, är unik och vid det här laget omisskännlig.
Frågan om bilden som vittne och historisk källa väcks även i If we were to die (2025), också ett Gaza-relaterat verk med bilder från Instagram som spelats in analogt och processats digitalt. I den pixliga, formatskeva filmen ses ett litet barn mysa med sin gråa katt. Men trots att kontrasten mellan den gulliga stunden och de makabra orden i textremsorna känns grotesk, fastnar jag mer i källkritiska tankar. Som vem det är som ligger bakom Instagram-kontot, kameran och klippredigeringen; eller att motivets enskilda delar är två av de mest gillade och delade i sociala medier; eller att det finns ett uppsjö av konton och inlägg i mediaflödet med samma tematik från det geografiska området.
Jag undrar också över dessa bilders livslängd och historiska relevans, bortom nyhetens behag och det aktuella läget. Och framför allt undrar jag hur vi ska kunna urskilja och motstå tendentiöst och falskt bildmaterial.
Mina funderingar ligger nog inte i linje med Selanders intention med verket. Hennes utforskning nuddar aldrig behovet av källkritik som jag upplever. Men i spåren av all desinformation, falska bilder och fördolt partiskhet i omlopp – läs Al-Fashir i Sudan, BBC, SR – finns det anledning att se och stanna i bilderna också för att ifrågasätta dem. Inte i förnekelse, utan för att hålla blicken alert och fokuserad när historien och konsthistorien skrivs.
Gabriela López
Marabouparken, Löfströms allé 8, Sundbyberg. Pågår 25 oktober 2025 – 8 februari 2026
