Bella Rune återkommer till sitt begrepp ”trådåldern” i utställningen Soft Logic, som just nu visas på Tensta konsthall. I en utställning på Kulturhuset som hon tidigare i år curerade tillsammans med Joanna Warsza, var broderiet till stora delar i fokus. Här anläggs en bredare syn på textilen, som undertiteln ”textil handling, politik och pedagogik” anger. De bägge utställningarna är lovvärda då de lyfter textilen som en viktig del av det kulturella arvet och av den samtida konsten. Det är ett arbete som pågått med kraft inom konsten sedan 1970-talet och som inte är slut än.
Och i likhet med Gandhi, vars upproriska handling att väva sina egna höftskynken för att bryta det brittiska imperiets kontroll över Indien, och den samtida konstnären Yinka Shonibare, som i sin konst beskrivit textilens farande över världen i det koloniala fotspåret, är också denna utställnings idé att allt materiellt bär på tecken av det omgivande, av de maktsystem och den livshållning som rått.
Den suveräna rumsscenografin är en stor behållning. Det är en levande, fantasi- och färgrik installation, där gestaltade tankar om den textila teknologin för en dialog med de utställda verken. Bella Runes egna verk ligger närmast utställningstemat. Uppspända halvgenomskinliga textilier delar upp rummet och bildar fond för enstaka objekt, ibland direkt uppnålade på vävarna – ett grepp som ger känsla av process och ett pågående arbete.
En del av dessa objekt är printade, andra är 3D-utskrifter, som av sländtrissan, ett uråldrigt verktyg som använts vid textiltillverkning. Här finns också klädlusen. Dess närvaro indikerar när textil började bäras av människor i stället för päls (som lusen skyr), och därmed när övergången från ett jakt- till ett odlarsamhälle ägde rum.
Luca Lee Frei (Sverige) har engagerat sig i företeelsen att vika ett tyg istället för att klippa i det, så att det kan återanvändas, som ett av hans verk ”Pockets” anspelar på. Det socialt inkluderande konstnärskollektivet Gidree Bawlee från norra Bangladesh deltar med ett antal färgrika ”Dreamscapes” – ett slags fantasifulla drömfångare i quilt-teknik på återvunnen textil, med konstfärdiga applikationer och broderier. Innehållet är baserat på barnteckningar, från workshops kring lokala föreställningar om de andar som bebor de närliggande odlingsfälten.
Hera Büyütasçiyans arbete introduceras av en film producerad av Tate Modern, som tillför ökad förståelse för hennes metodik, djupt förankrad i konstnärens hemstad Konstantinopel/Istanbul med dess historiska tidslager. Hon ser mattan som en viktig del av livet och hemmet, den industriellt vävda mattan är också en av Turkiets största exportvaror. I bitar av sådana mattor har mönsterfragment hämtade från Tenstas omgivningar bränts in.
En av de trådar som sammanbinder de inbjudna konstnärerna verk skulle kunna vara reaktioner på en postkolonial isolering eller frustration. Temat är väl skildrat i en text som beledsagar utställningen, av den brittiske, ursprunglige sydafrikanske konstteoretikern Sarat Maharaj, nu verksam vid Konsthögskolan i Malmö. I sin text, från 2001, utvecklar han hur de textila konstuttrycken är en bild av den egna, splittrade identiteten, som invandrad ”evig icke-medborgare”. Tyget som både bärare av sin egen betydelse och som medium för andra idéer och begrepp.
En intressant del av utställningen är Londonbaserade Celine Condorellis arbeten som inspirerats av Casablanca Art School, en konstskola i Marocko i postkolonial anda. Den var aktiv under åren 1962-74, och där fick en lokal marockansk mönstertradition starkt genomslag. Condorelli samarbetar med en grupp kvinnliga marockanska mattvävare, som skapat verk för denna utställning, med utgångspunkt i de nyskapande arbeten som tillkom under skolans verksamhetstid, och visas tillsammans med Condorellis digitala bearbetningar av desamma.
Ett annat tillbakablickande finns hos Damien Ajavon (Oslo/Paris) som gått tillbaka till sina senegalesiska rötters textila arv, och lärt sig manjak-vävning, med anor från 1400-talet. Damien har vävt ett hamsa-motiv, även känt som Fatimas hand, i denna komplicerade teknik där en person sköter varpen, en annan inslagen. De färdiga vävarna sys sedan ihop till stora stycken, som ursprungligen användes rituellt vid ceremoniella tillfällen
Eva Asp
Tensta konsthall, Taxinge 10, Spånga. Pågår 9 oktober 2025 till 18 januari 2026
