Den finlandssvenska konstnären Saara Ekströms verk griper ofta tag i det storslagna med stor enkelhet och ett återhållsamt lugn. Tiden och förgängligheten är ämnen som återkommer i olika tappningar. Så också i det stora trekanaliga videoverket Geopsyche, som i ett mjukt och meditativt flöde av svartvita bilder och musik skapar en förnimmelse av relationen mellan vår flämtande mänskliga tidsuppfattning och själva jordklotets ”geologiska djuptid”, som är så vid att den knappt går att famna.
Små, vackra, amorft undanglidande fossiler, stora bergskedjor, vulkaner i utbrott, grottor, droppstenar och hudliknande klippformationer flyter förbi i lugna klipp. Alla bilder, också de som förefaller stilla, är filmade och det uppstår en mjuk konfrontation mellan det fossilerade organismernas stillhet och vulkanernas pyrande utbrott. Den mänskliga tiden representeras egentligen bara av betraktaren som trollbunden sitter framför de tre stora projektionerna. Den tydliga rörelsen i de vulkaniska miljöerna gör att de blir lättare att binda samman med det mänskliga, än de förstenade liv som ändå rent evolutionärt borde befinna sig relationellt närmare människan.
Det svindlar onekligen en smula att kliva in i planetens väldiga kretslopp. Det dröjer inte länge innan det enda spåret efter mänskligheten är ett antal fossilerade kvarlevor som dessvärre ingen kommer att betrakta. Vi kan suga ut och plåga planeten så mycket vi bara förmår. Det är bara vår egen undergång vi iscensätter. Planeten rycker inte ens på sin väldiga axel.
Det låter kanske deppigt, men av någon anledning framstår Saara Ekströms dovt gotiska bildström inte alls som en särskilt utpräglad sorgesång. Kanske för att den är så saklig i sitt registrerande berättande eller för att perspektivet är så stort att inte ens människans jag-centrerade sätt att registrera sin omgivning rubbar fundamentet. Eller också för att bilderna som flyter förbi faktiskt ändå tillåter sig en taktil sinnlighet. Det finns skönhet. Det finns estetik. Det finns flykt.
Bildmaterialet är filmat i Spanien, på Island och i den finländska skärgården, och i ett utsnitt av en klippformation identifierar jag genast platsen. Det är en Källskärs kanna, en mjuk, rund klippa som smekts fram i urberget av roterande stenar i smältvattnet under den senaste istiden, som står på en ö i Ålands sydöstra skärgård. Jag har besökt platsen många gånger som barn, men inte varit där på ett par decennier. Men till min förvåning märker jag att den kannformade klippan är ett kroppsminne, och jag förnimmer omedelbart den trygga känslan av låta händerna glida längs den solvarma graniten.
Det går knappt att föreställa sig en tydligare illustration av Roland Barthes begrepp punctum, och den bekanta klippan blir ett nav som drastiskt påverkar min upplevelse av verket som i ett slag blir ljusare, lättare.
Men också utan en personlig relation till någon av de stenar som flimrar förbi är Saara Ekströms Geopsyche en behärskad och välbalanserad portal mot en tidsrymd som bäst beskrivs som evig.
Sebastian Johans
Uppsala konstmuseum, Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala. Pågår 13 september – 26 oktober 2025
