Lyssna på naturen, och hör vad den säger till dig. Jag sitter på en stol i gräset och blickar ut över en åker. På vardera sidan om mig har jag små högtalare som spelar upp ljud från samma plats inspelade under vårvintern. Japanske JO Kazuhiros verk är meditativt och fridfullt i försommargrönskan, och består mest av fågelkvitter, avlägsna röster, någon enstaka bil i bakgrunden. Men om ljuden jag hör är inspelade eller äger rum just nu och just här, är svårt att avgöra. Och naturligtvis en del av verkets poäng. En plötslig åskknall får mig att rycka till, men det är bara i Kazuhiros inspelning som solen gått i moln.
Liknande förskjutningar eller stillsamma dubbleringar av verkligheten kännetecknar årets upplaga av biennalen Momentum, den trettonde i ordningen, med ljudbaserad konst från ett 40-tal konstnärer som tema. Vindens sus i träden, kvistar som bryts och olika slags knaster hörs från fler av verken i utställningen ”Between worlds/Resonant ecologies”, som äger rum i utkanten av Moss, några mil söder om Oslo. Galleri F15 är biennalens centrum och naturskönt beläget i övergången mellan åkerlandskap och naturreservat.
Inne i lövskogen strax intill galleriet finns norsk-brittiska Natasha Barretts hängande kokongnäste av kvistar och fågelfjädrar. Även det verket bygger på en förstärkning av naturens egna ljud, som här omvandlas i realtid. Ju mer det blåser, desto kraftigare sätts kokongen i gungning, ljudet stegras och dramatiken ökar.
Norske HC Gilje arbetar mer osynligt och tekniskt klurigt. Längs en promenadväg genom skogen har han placerat ut elektroniska hackspettar. Svårupptäckta, men med ett naturtroget och karaktäristiskt ljud när de klapprar mot trädstammarna. Fast de är också lite sorgliga attrapper, som att de vilda spettarna redan utrotade.
Lite längre in bland träden gömmer sig danske Jacob Kirkegaards högtalare. Jag hör droppande vatten som blandar sig med skogens egna ljud och skapar en väldig sal bland träden. Ett stämningsfullt och stillastående rum vecklas ut där vattnet anspelar på en scen ur Tarkovskijs ”Solaris”. Skogen expanderar och materialiserar mitt minne av filmen.
En lika effektiv platsförflyttning i en annan glänta skapar kanadensiska Janet Cardiff och George Bures Millers ljudverk ”Forest (for a thousand years…)”. Det gjordes till documenta i tyska kassel 2012 med den platsens krigshistoria som fond. Här i idylliska Moss, där man i grönska och strålande solsken tycks avskärmad från samtidens alla krig och konflikter, blir Cardiffs inspelade bombsmällar, marscherande trupper och skottsalvor definitivt en återställare.
Och det är ute i det gröna som biennalen funkar bäst. Där breder ljuden ut sig utan visuella tillägg, de öppnar och fyller instinktivt oväntade skrymslen hos den som lyssnar. Skillnaden är påtaglig till videorna och objekten inne på Galleri F15, där bilderna oftast tar över. Men ibland funkar balansen, som i danske William Kudahls video ”The wind is reading”. Han visar upp ett landskap med uppradade böcker vars sidor fladdrar i vinden. Bild och ljud bär varandra i en lika skör som fantasieggande helhet.
Annars är ljud gång på gång snabbare och starkare än bild i Moss. Det visar norska Maia Urstads enkla träskjul på en åker, ett av biennalens mest prosaiska men också mest verksamma ljudverk. Urstad har klippt samman säkerhetsinformation från bussar och tåg, offentligt brus som vi ständigt hör men inte lägger på minnet.
Hennes skjul vetter mot Oslofjorden där bilfärjan mellan Moss och Horten går i skytteltrafik, och med också färjans inspelade anrop ringande i öronen blir ”In the unlikely event of…” ett säreget verk om någon sorts ankomst och avfärd.
Här finns oväntat en koppling till Carl Michael von Hausswolffs gultonade installation, ett slags behandlingsrum komplett med den obligatoriska soffan och tavlorna på väggarna. Den visas inomhus på Galleri F15 och använder EVP (Electronic voice phenomena) för att berätta om den gula damen som sägs röra sig i skogsbrynet. Tekniken sägs ur inspelat ljudmaterial kunna vaska fram röster från andra sidan, men von Hausswolff använder den med en befriande glimt i ögat.
Även britten Douglas Gordon lockar enkelt fram en ljudsensation, enbart ur en gammaldags telefonlur. Lyft luren och du hör konstnärens egen röst som upprepar: ”From the moment you hear these words, until you kiss someone with brown eyes.” Frasen öppnar upp ett glapp i tid och rum, en märkligt styrd förutsägelse som kan vara sann, men också ett dagdrömmeri.
Och det är just liknande inre expansioner som de bästa verken i Momentum13 åstadkommer. Ofta med små medel, bara genom försiktiga rubbningar av det verkliga. Och ibland till och med utan ljud. Som hos letten Kalle Aldis Laar, som upprättat en hotline till en smältande glaciär i Österrike. I en före detta telefonkur på området finns visitkort med ett nummer som i realtid kopplar upp en mot det förmodade ljudet av rinnande vatten.
Men när jag ringer är det tyst. Om det beror på tekniska problem eller om – Gud förbjude – glaciären redan är borta vet jag inte.
Magnus Bons
Pågår 14 juni – 12 oktober 2025
