I en monter i Ernst Billgrens utställning ”Nya minnen” på Nationalmuseum ligger flera av Dick Bengtssons skisser till sina målningar. De samsas med några teckningar av Ernst Josephson och Bruno Knutman, och bildar en spännande samling som också knyter an till Bengtssons konstintresse och rikliga användning av andras bilder.
I hans enkla teckningar på smörpapper är linjerna dragna längs med konturerna på personer, möbler och natur. Bengtsson använde bilder från vykort, böcker och tidningar som han lagt under det transparenta papperet. Den enklaste sortens kalkering – och resultatet blir därefter. I Bengtssons målningar präglas figurer och rumsligheter av en kantig stelbenthet, de är alla lite tillknycklade och tillplattade. Ytmässigheten i volymer och former är medveten.
Att motiven var färdigt utarbetade i skisserna, och sedan överfördes mer eller mindre direkt till målningarna blir tydligt i det tjugotalet verk av Dick Bengtsson som nu visas på Sven-Harrys konstmuseum. Fast det är själva måleriets kraft och färgens intensitet som slår emot mig när jag kliver in i den tätt hängda utställningen. Färgerna studsar ut från och mellan de blanka pannåerna, som i en spegelsal.
Jag överrumplas av hur levande och lysande färgerna framstår. De på en gång mättade och uppdrivna nyanserna svävar nästan som ett eget skikt, fristående från det som bilderna föreställer. De livliga färgerna går liksom på tvärs mot motivens ogästvänliga och instängda rum. Allt jag ser har karaktären av att vara förlagor, och Bengtssons målningar gör inget för att dölja att de egentligen är reproduktioner eller, rent av, ett slags restprodukter upphittade på någon avlägsen slagghög. Själva glappet mellan motivens ursprung och uttrycket i målningarna är det främsta kännetecknet för Bengtssons egendomliga konst.
Avsikt, likhet och betydelse förflyttas och förskjuts ständigt i Bengtssons ”valhänta, slitna och unkna målningar”, som kritikern Leif Nylén en gång karaktäriserade dem. Men även om Bengtssons ´färgläggning´ smittar, så blir det på Sven-Harrys ändå tydligt att målningarna kommer från en annan och svunnen tid. Tiden själv lägger sig som ytterligare ett skikt på de från början distanserade och anfrätta bilderna. Deras glänsande patina framstår som på en gång dyrbar och förbrukad. Fast målningarnas melankoliska förgänglighet är fortfarande förförisk.
Unkenheten som stiger fram ur Bengtssons återkommande användning av hakkors är förstås skrämmande, och aktuell på ett annat sätt än när han satte dit dem. I målningarna finns svastikan i fängelseinteriörer, i fönster på timmerhus, intill maskindelar och tillsammans med sockenkyrkan i skymningsljus. Men det som på Bengtssons tid väl mer uppfattades som en – visserligen otäck – påminnelse om allt ruttet som ligger och skaver i det fördolda, har idag stigit upp till ytan. Här har samhällsklimatet sprungit i kapp och passerat Bengtssons syrefattiga bildrum. Verklighetsförfalskningen, som han sa sig syssla med, finns redan överallt.
”Det ingen vill se” kallar Sven-Harrys konstmuseum sin viktiga och märkvärdiga historielektion, och kompletterar den med den ambitiösa grupputställningen ”Här är vi nu”, med verk av 15 samtida konstnärer. Fotografi, objekt, textverk, animation, skulptur och måleri tänkta att frilägga liknande sårytor som hos Bengtsson. Det är en spretig konstellation med utsnitt från vår egen tid som upptar museets övre och undre utrymmen, och visas åtskilda från Bengtssons verk. Antagligen en nödvändig uppdelning i de ganska trånga lokalerna, men den inte hjälper till att överbrygga avståndet mellan då och nu.
Mest angeläget känns det som pågår i undervåningen, där Tobias Bradfords spöklika gestalt ”Me and the passage of time” och Salad Hilowles film ”Sylwan” är i dialog med varandra. Hilowle berättar fritt och svävande om Joe Sylwan, en svart skådespelare som var med i den numera bortglömda första filmen om Pippi Långstrump, gjord redan 1949. Här möter vi Sylwan i några snabba akter med sin kvinnliga partner, styvt gestaltad av Miss Universum, a.k.a. Catti Brandelius.
Tomheten som det öde scenrummet utstrålar svarar både mot Sylwans undanskymda plats i historien och Bengtssons dunkla tablåer. Och där, i någon undangömd vrå vistas också Bradfords hackande nickedocka, ett alter ego som lånar konstnärens egna drag. Och som fastnat i en tidsloop framför barndomens hemmavideor.
Även det sterila kulissrummet i Henrik Samuelssons panoramalika målning ”Refugium IV” har något av Bengtssons definitiva övergivenhet. Fast klädd i en betydligt mer vårdad skrud. Samuelssons bild är insisterande och samtidigt undanglidande, med ett bakomliggande ljus som kunde finnas i någon outnyttjad tv-studio. Och likt i Bengtssons målningar känns miljön helt och hållet konstgjord.
Magnus Bons
Sven-Harrys konstmuseum, Eastmansvägen 10, Stockholm. Pågår 2 april – 14 september 2025
