Miguel Cervantes knasiga romankaraktär ”Don Quijote” har gått till historien för att han är allt som en riddare inte bör vara. Han kan nämligen inte skilja mellan fantasi och verklighet och till följd av detta börjar han slåss mot fabulerade fiender. Ett slags byfåne eller konstnär, kan man säga.
I Jonatan Pihlgrens myllrande separatutställning på Göteborgs konsthall är riddaren en central figur. Han återkommer i flera flödiga målningar, alltid klädd i samma bristfälliga rustning gjord av gamla konservburkar. Precis som Cervantes älskvärda protagonist verkar han inte vara vid sina sinnes fulla bruk och kanske är han rentav farlig för sig själv. Hans skramliga harnesk ser mest ut att vara i vägen och hade knappast varit speciellt effektivt i en handgriplig strid.
Men allt är inte lika sagolikt och komiskt som det först kan verka. Utställningen heter ”Vargtimme”, ett begrepp som myntades av Ingmar Bergman i en film med samma namn. Ordet anspelar på den suddiga tid på dygnet som varken kan definieras som natt eller dag. Enligt Bergman härskar döden och mardrömmarna då, men som ett uppvägande sammanträffande är det även då flest barn föds.
Denna ambivalenta tvist går igen i Pihlgrens konst. I målningen ”I skinande rustning” ser hans riddare må hända inte ut som en klassisk stridstupp, men man skulle ändå inte vilja träffa honom i en skum gränd. Den avbildade personen i verket döljer sitt ansikte bakom en bucklig och hemsnickrad mask, som får mig att tänka på skräckfilmen ”Motorsågsmassakern”. Att denna riddare dessutom uppenbarar sig i en miljö där han inte hör hemma – det ser ut som han befinner sig i ett samtida vardagsrum – gör att obehagskänslan växer sig starkare.
Andra gånger är riddaren placerad i sitt rätta element – i det öppna och magnifika landskapet. I målningen ”Bärsärk” slåss han mot sig själv, eller någon som har snarlika ansiktsdrag. Ett svärd riktas mot ”tvillingen” som ligger däckad på den gräsbevuxna marken bredvid ett köttigt träd. Himlen är sjukligt gul. I närheten av detta verk står en grupp med träskulpturer som har fått titeln ”Förvandlingar”. Krokiga utväxter som rymmer styckade människokroppar och får mig att associera till Francisco Goyas grafiksvit ”Krigets fasor”.
I likhet med Goya drar Pihlgren ingen distinkt linje mellan de fantasifulla elementen och verklighetens ångestknutor. Här smälter psykets inre strid samman med hur det kan upplevas att leva i en värld som sakta men säkert närmar sig fallrepet. En svårdefinierbar kamp som tycks vara en av de drivande orsakerna till att Pihlgren skapar konst överhuvudtaget.
Gränserna svajar överallt i ”Vargtimme”. Det är inte enbart natten och dagen som flätas samman, utan likaså det privata och offentliga, glädjen och tragiken. Porträtt av familjemedlemmar och husdjur presenteras bredvid allegoriska verk som rymmer mycket dramatik. Närvaron avtar aldrig, affekterna märks i varje penseldrag. Kakofonin är bländande men stundtals känner jag mig ärligt talat lite vimmelkantig. Svindeln slår till och jag blir proppmätt på intryck.
Vargtimme, Göteborgs konsthall, 2024. Foto: Hendrik Zeitler
Tur då att det finns en uppsjö av målningar i mindre format som inte är lika sensationella; de fungerar som ett slags vilorum. Ett exempel är en liten olja som föreställer en solnedgång – ett av världshistoriens kitschigaste motiv. Ändå räknar jag denna lilla tavla till en av utställningens höjdpunkter. Ett mörkt hav med korallröda ränder och en horisontlinje med ett svart skogsbryn låter kanske inte så innovativt. Pihlgrens känsliga tolkning av det förhatliga motivet är dock skrämmande fin. Här visar han sin bredd som målare.
Det besvärliga verkar enkelt. Ett exempel: det sägs att en kock avslöjar sig genom sin omelett – en maträtt som många tror är lätt att laga men egentligen är svår att få riktigt god. Jonatan Pihlgren hanterar solnedgången på ett liknande sätt. Inget onödigt läggs till. Han bemästrar färgen fullständigt. Dessutom kan denna opretentiösa målning ses som en koncis sammanfattning av det romantiska utställningstemat och dess svängningar mellan ljus och mörker.
Ett annat verk som förtjänar uppmärksamhet är skulpturgruppen ”Flimmer”. Långa träpinnar vars ändar är nedtryckta i svårdefinierbara bollar, som ser ut att bestå av torkad färg. De påminner om tuggummikulorna som kletas fast under skolbänkar. Jag ser färgklumparna som en gröt av impulser – ett flimmer – medan pinnarna fungerar som en sorts känselspröt.
Strån och slingrande strängar dyker likaså upp i andra verk. I en skakig film springer en pojke runt på en strand med en pinne. Han känner sig för i luften, som om han vore blind. Träbiten blir till en antenn. Saker fastnar.
Detsamma kan sägas om Jonatan Pihlgren: han absorberar. Detta är inte en ovanlig egenskap, däremot är det få som kan förmedla det filterlösa så träffande i bilder. Denna utställning är något av ett kraftprov.
Sara Arvidsson
Göteborgs konsthall, Götaplatsen, Göteborg. Pågår 4 maj – 15 september 2024
