Genom att ta isär och sätta ihop ord eller leka med ljudlikheter mellan språk och betydelser tömmer den finlandssvenska poeten Cia Rinne orden på deras gängse innebörd. Så att bara orden blir kvar, bokstäverna eller ljuden. Som i verket ”notes for soloists”, där hon med successiva förskjutningar visar hur avgörande bokstävernas placering är för den mening vi fyller dem med:
no moral
no mor al
nor o, mal
normal
Jag har tidigare tagit del av verket i bokform, men nu sitter det inramat och uppsatt i rader på väggen i Marabouparkens konsthall. De små skrivmaskinsdikterna tvingar mig fram till väggen och till ett slags rörelse för att undkomma speglingarna i glasen och ordentligt kunna läsa. Med utställningen ”Vad angår meningar är jag förtvivlad” tar sig poesin alltså in i konsthallen. Det är visserligen inte första gången, varken för Rinne, som tidigare ställts ut på bland annat British Museum i London, Centre Pompidou i Paris och Haus am Waldsee i Berlin, eller för Marabouparken.
Kanske bör utställningen rentav betraktas som en fortsättning på den föregående grupputställningen ”Häremellan rummen”, där poeterna Lotta Lotass och Karl Holmqvist undersökte just förgreningarna mellan text, bild och ljud. Enligt foldern ska detta i alla fall vara Rinnes största utställning hittills i Sverige, och den samlar alltifrån poesi till ljudverk, film, fotografi och konstobjekt.
Vi är bara två i salen och vi ser till att hålla avstånd, för Rinnes verk kräver koncentration. I den mån titelns förtvivlan går att återfinna här är den strängt återhållen, kontrollerad. Det ofta minimalistiska och genomgående precisa uttrycket har som tur är beaktats i presentationen. Väggarna är vita och inredningen spartansk, rummet snarast en blank sida. Och liksom över sidorna i Rinnes öppet strukturerade dikter får jag orientera mig fritt mellan verken. Jag känner mig inbjuden att delta.
På sätt och vis börjar rörelsen ut i rummet redan på boksidan. Om konventionella betydelser saknas i Rinnes poesi har det sonora och visuella fått en bärande betydelse. Utställningssalen ger utrymme åt dessa aspekter och låter dem konversera med varandra. Jag slår mig ner på en bänk i mitten av rummet för att lyssna på ljudverken. Rinne prövar orden i munnen, upprepar sig, rör sig mellan befallning och tvekan. Härifrån har jag utsikt över textbilderna i ”Waisting my Grammar”, och snart blandar sig ordens grafiska angivelser med rösten i hörlurarna.
I sammansättningar som ”this word has expired” eller ”just duet” riktar textbilderna uppmärksamheten mot språkets så centrala och betydelsebärande konvention, och mot oss själva, vi som hela tiden tillskriver orden mening. Medan poesin ofta för tankarna till konkretismen och poeter som Ernst Jandl och Öyvind Fahlström får dessa verk mig att tänka på den tidiga konceptkonsten.
Ordens förmåga att vandra mellan medier tydliggörs av de fyra verk som alla bär titeln ”sentences” – ett antal inramade skrivmaskinsark, en film, ett ljudverk och en samling textbilder. Att boken som ligger till grund för verken kastar om meningarna i Gertrud Steins bok ”How to Write” betonar att denna rörelse alltid redan har påbörjats. Att skriva är alltid att skriva vidare.
Det är roligt. Ibland stannar det där, men ibland är det rentav svindlande. Som när orden blandar sig in i materien i ”Liberthé”, en samling teburkar med namn som alla har ändelsen -thé (criminalithé, stupidithé osv. ). Eller i ”abécéd’air”, där ändelsen -air har förskjutits från franskans éclair till svenskans ”irreguljair” och ”mackapair”, allt förkroppsligat i vad som ser ut att vara parfymprover inneslutna i glasrör.
Tillsammans med blindskriften i verket ”I have maid my point (Vito Acconci)” (2017) lyckas utställningen därmed knyta an till människans alla sinnen. Det är trots allt inte bara ljud och bokstäver som bygger orden, utan även smaker, dofter, ting. Konsten är alltid redan mättad med språk.
Astrid Elander
Marabouparken, Löfströms allé 7-9, Sundbyberg. Pågår 2 mars – 5 maj 2024
